Ur "Marken brinner". Recenserad av polisen och utskälld i medierna. Foto: Markus Gårder
Ur "Marken brinner". Recenserad av polisen och utskälld i medierna. Foto: Markus Gårder

Den vita blicken

Publicerad

Syftet med en pjäs om revolterna i de marginaliserade områdena var aldrig att väcka sympati.
Regissören Nasim Aghili bemöter mediernas reaktioner på föreställningen "Marken brinner".

Det är inte första gången jag ser någon bli anklagad för att vara aggressiv och alldeles för överdriven i sin kritik av ett rasistiskt system. Det är en vanlig dramaturgi. Minsta lilla som kan bevisa att hatet och övergreppen i samband med "Marken brinner" inte var strukturella utan slumpmässiga, felaktigt tolkade eller egentligen uttryck för något annat dras fram i ljuset och basuneras ut på ledarsidor.

Det som medierna var ute efter var beskrivningar av rasism som majoritetssamhället ansåg vara verkliga eller rimliga. Det vill säga erkänt våld, misshandel eller kanske verbala attacker innehållande nedsättande ord om hudfärg och ursprung.

Nasim Aghili.Foto: Saga Berlin
Men vi som ofrivilligt tar emot rasismen med och i våra kroppar vet att rasismen sällan uttrycker sig enligt majoritetssamhällets förväntningar. Rasismen sitter i hatet som visar sig i blickarna, i tystnaden, i kroppshållningen, i det oartikulerade men ack så verkliga hotet.

 

Det som medierna valde bort att lyfta fram var att jag redan innan premiär hade tvivlat på om den skulle spelas alls. Jag började inse att den vita blicken inte är det minsta demaskerad i vårt samhälle. Den är inte igenkännbar även om den för vissa är fullt kännbar.

Men hur beskriva det för institutioner som bär vitheten som den punkt som allt orienterar sig utifrån? Institutioner som osynliggör unga men anklagar mig för att attackera dem som "faktiskt skött sig". Den rasism jag beskrivit har förkroppsligats av så många fler än delar av den unga publik som uppträtt hotfullt. Jag skulle ha läst Sara Ahmed mer noggrant och vägrat att utsätta skådespelare och publik för det hat som vår föreställning tyvärr möjliggjorde.

När jag och konstnären Björn Karlsson skapade föreställningens konstnärliga premisser, det som i den absurda debatten beskrivits som skadlig interaktiv teater för unga, arbetade vi mot ett solidariskt rum. Ett rum som kunde bära erfarenheter som inte blivit erkända som just erfarenheter. Vi ville inte berätta om förortsuppror för att väcka sympati hos den del av publiken som aldrig känt marginaliseringen ta sig uttryck i en tung sten i handen. "The master's tools will never dismantle the master's house" som Audre Lorde för länge sedan konstaterade.

 

Jag tänker mig att de kritiska röster som har höjts mot föreställningens form föreställer sig att vi har tvingat en ung publik till obehagliga saker som att dansa mot sin vilja, berätta hemligheter eller skrika att vita poliser är mördare. I själva verket har vår relationella estetik byggt på queerfeministisk praktik och studier i femininitet som motstånd. Vi har tillsammans med skådespelarna arbetat med olika former av sceniska praktiker som förmedlar och skapar just solidaritet, kärlek och gemenskap. Föreställningen är inte konfrontativ till sin form.

Men vi misslyckades med att ta oss förbi den vita blicken. Och nu har också den vita vreden väckts. Den som gjort till sin uppgift att definiera hur rasismen känns, eller snarare inte alls känns. Den som kommer att kalla just den här texten för aggressiv och kräva en lugnare, mer resonlig ton av mig.

 

Jag har precis sett min konst bli recenserad av polisen i SVT:s Kulturnyheterna. Jag har blivit utskälld av journalister för att jag inte vill debattera mot en klass som känt sig utpekad när vi utan att nämna några namn beskrivit strukturell rasism. Jag blir kallad för extremist av ledarskribenter för att jag valde att prata öppet om att det existerar rasism även bland unga. Jag blir hatad på rasistiska sajter.

Jag har all anledning att vara arg och aggressiv, men i stället sätter jag mig som vanligt ner och skriver en resonlig text. Jag gör det för att jag är trogen min publik. Dom som inte hörs i några reportage men som finns där ute. Länge leve vi.

 

Nasim Aghili

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag