Foto: Lise Åserud
 Foto: Lise Åserud

Botten i Breivik

Publicerad

Anders Behring Breivik fyllde sin tomma personlighet med politik och en fiktiv spelvärld av våld.

P O Enquist skräms av det brutala reportaget om mannen som utförde massakern på Utøya.

Den till polis löjligt maskerade Breivik har gått omkring på ön ett tag och avrättat ett tiotal ungar när några av de ännu inte mördade, i skogskanten och dåligt gömda, säger till varandra: "Någon måste prata med honom! Vi måste be honom sluta!"

Det är inte bara naivt, det är desperat. Men Åsne Seierstad, som i boken "En av oss" skrivit ett lysande reportage om tragedin på Utøya, noterar i förbigående att AUF:arna vuxit upp i en kultur där det är debatten som ska vinnas. Orden, styrkan i argumenten. Dessa norska SSU-are var vana vid att man lyssnade till dem.

Det hängde fast också här. Övertygelsen. Strax innan de dog.

 

Terrorn på ön, jakten på de oskyldiga människokaninerna, saknar motstycke i terrorismens historia. När det hela var över kom det att sägas många vackra ord om demokrati, och att gemensamt stå upp mot ondskan. Alla fick beröm, också polisen. Sedan tunnades det ut.

Seierstads bok "En av oss" är lysande, men ordet lysande är inte riktigt bra. Boken är också, bitvis, outhärdlig. Dit hör till exempel episoden när elva av de flyende ungarna samlas på "Kärleksstigen", och hör Breivik nalkas. Och någon då föreslår att de alla ska lägga sig ner på stigen och låtsas vara döda.

Och att han då ska gå vidare.

Så gör de också, lägger sig, elva barn tätt tryckta till varandra. Så kommer Breivik lugnt vandrande, stannar upp framför de elva hopkrupna dödstysta barnen, och skjuter sedan skallen av dem, alla elva, en efter en.

 

Det är faktiskt outhärdligt. Inte blir det bättre av Seierstads iskalla och lugna kontroll över sitt språk - lika effektivt översatt av Jan Stolpe - och att helvetet på ön sedan fortsätter, och fortsätter, allt medan polisen på landsidan sysslar med sin förvirring och inte kommer och inte kommer, fast läsaren faktiskt skriker efter dem.

Att dessa de 70 morden gör särskilt ont i läsarna hänger nämligen ihop med Seierstads förfärande redogörelse för det största polisiära sammanbrottet i nordisk polishistoria.

Åsne Seierstad.
Ingen av ungarna hade behövt dö.

Tio minuter efter bomben i Oslo hade polisledningen beskrivningen och numret på den bil Breivik i en timmas tid körde i, mot ön. Men ingenting blev gjort. Man skickade inte ut folk, och avspärrade inte. När Breivik landstigit på ön, och alla visste att en mördare gick omkring och plockade liv efter liv, kom ingen undsättning. Ön, och skottlossningen, var endast bevakad av en helikopter från NRK; jag såg det på tv-skärmen från en sommarstuga vid norska gränsen, liken fanns på plats och medier, men inga poliser, det var groteskt.

På ön hade sedan Breivik tröttnat, efter att ha dödat 40 barn, och ville överlämna sig.

Han hade, noterade Seierstad, dödat en människa i minuten.

 

Men eftersom ingen polis kom, de hade nu problem med att få i gång båtarna, och ingen ville lyssna till Breiviks kapitulation i mobilerna, ledsnade Breivik på att vänta, och fortsatte att mörda ytterligare 30. För att ha något att göra.

Utøya.Foto: Björn Larsson Rosvall / Tt
Vem var han då, denne Breivik? Den vars namn i efterhand ingen ville ta i sin mun. "En berättelse om Norge" har Seierstad satt som underrubrik till sitt reportage. Två familjer gestaltar offren, utförligt. Ändå blir detta, fortfarande, en berättelse om Breivik. Det går inte att komma undan.

Oändligt mycket är redan skrivet innan Åsne Seierstad publicerar sina 540 sidor. Allting tycks sagt. Fast mycket beror på hur man lägger samman pusselbitarna. Och några trådar tål att dröja vid. Dit hör de dokument från 1983 som gäller de barnavårdande myndigheternas försök att ta Anders Breivik från sin "olämpliga" mor.

 

En del av detta är helt nytt. Det var något i grunden sjukt med mor-son-relationen. Exakt vad det var, det formulerar Åsne Seierstad inte. Men det har en incestuös klangbotten. Intimitet, sammanflätat med aggression: gåtor dolda i undersökningar 1983, långt före tragedin på Utøya.

Det betyder inte att hela förklaringen finns där. Eller ens avgörande bitar.

Stor politisk energi har från norskt håll, från höger till vänster, ägnats åt att skapa brandväggar mellan Breivik och Fremskrittspartiet. Kanske för att partiet - numera - är statsbärande. Och det är sant, steget mellan ord och handling är avgörande. Men om orden är den kompost varur den onda plantan Breivik växer, så nog förvånar det i varje fall mig hur lätt dagens Fremskrittsparti har kommit undan Breiviks omfamning. Han var ju trots allt en påläggskalv inom partiet. Och, som Seierstad noterar, han tänker och talar under flera år som Carl I Hagen gjorde på 1990-talet.

 

Det hör dock dit. Liksom "Breivik aktiespekulanten", under en period mångmiljonär. Eller Breivik, den som skickligt dolde sin sexuella profil, vilken den nu var. Den oerhört ensamme "Breivik förloraren?" Eller den fantastiskt vältränade byggaren av gödselbomben: hur stod han ut i ett halvår??

Eller datorspelaren.

När jag läser skildringen om hur Breivik lugnt, nästan stillsamt, dödar barnen på ön, kommer ordet avatar fram. Gestalter från de spel, som World of warcraft, där tv-spelaren Breivik i sin ensamhet fördolde sig från världen.

I fem hela år, upp till 18 timmar per dygn.

 

Och där han stillsamt gled över till Jihad watch, med sin färgsprutande islamkritik. Krossa islams inflytande i väst! Och där han, i rollspelandet, var så framgångsrik, till sist en ledare. Den Breivik som var chef för de många tysta varelserna i mörka rum, runtom i världen. Det enda område där han var till hundra procent framgångsrik, och bestående lyckad som människa.

När jag läste Åsne Seierstads brutala reportage var det konstigt nog beskrivningen av den Breivik som blev spelberoende som skrämde mig mest. Jag hade svårt att sova den första kvällen. Poäng, pang, avatarer, död, framgång. Livet som teater, fyllt av omänskliga gestalter. Man kunde lugnt knäppa dem. Man vande sig. Och så en detalj som någon dragit fram från protokollen l983: om den lille pojken Breivik. Att han verkade så konstigt tom. Intelligent men tom. Som det bara var att fylla honom med något.

 

Han skulle bli fylld av oss, och vi hade ett ansvar. Det var det skrämmande, när man visste hur det gick. Datorspelens Breivik. Innesluten år efter år i sitt mörka rum med avatarerna på tv-skärmen. Det ledde fram till Breivik på Kärleksstigen, och framför honom elva dödstysta avatarer som låtsades vara döda. Och så den Breivik som visste vad man gör med avatarer. Eller var det han själv som var den siste avataren? Och de orörliga var livets fiender?

Man skjuter, och samlar poäng på livets stig. Och så sköt han skallen av dem alla.

Per Olov Enquist
Per Olov Enquist

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag