Barbro Lindgren enligt Loka Kanarp.
Barbro Lindgren enligt Loka Kanarp.

Barbros briljans

Publicerad

Lindgrenarna må ursäkta, men min lista ser ut så här:

1) Tove Jansson

2) Barbro Lindgren

3) Astrid Lindgren.

Vilket möjligen kommer sig av att jag nu läser om "Pappan och havet" för säkert femtionde gången, och för att jag drabbades tidigare av Tove än av Barbro. Mumintrollen skapade hela min världsbild: filosofiskt som estetiskt som psykologiskt som politiskt.

Barnboksbäst i världen.Foto: Dan Hansson / Svd / TT / Epa
Senare rubbades världsbilden igen, åt rätt håll så klart, av "Loranga, Masarin och Dartanjang" som kom 1969 och "Loranga, Loranga" (1970) men som jag nog inte läste förrän flera år senare. Ett rykte spred sig bland oss ängsliga gymnasister och Herman Hesse-läsare på Östermalm i mitten av 1970-talet, förmodligen efter Toivo Pawlos Lorangaläsning i tv 1975, och i vårt klassrum som redan rymde en kollektivt dyrkad lp med "Fem myror är fler än fyra elefanter" började böckerna cirkulera. Fick det vara så här tossigt, absurt, fritt och roligt i ett onekligen smått DDR-liknande Sverige? Och precis som i Janssons fall: begreppet queer fanns inte, men syntes ändå.

Samtidigt, i betongen längre söderut, lufsade killarna som snart skulle bilda Skärholmens gymnasiums punkensemble – vilken senare blev KSMB – runt och letade efter nåt kul. De, kanske särskilt Johan Johansson som hör till Barbro Lindgrens hängivnaste fans, hittade Lorangaböckerna. Barbro Lindgrens betydelse för punken kan i Sverige jämställas med dadaismens.


Så gick tiden
i ryslig takt, och Barbro Lindgren höll aldrig andan men väl tempot: ett hundratal böcker har det blivit, för alla åldrar, och precis som med punken upptäcks de igen och igen och igen. Av barn, av föräldrar, av allehanda överåriga och mittimellanmänniskor. Vi läste och älskade förstås också "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner" (1971–73), och Sparvel-böckerna lite senare, men lika lärorika som Loranga blev de åtminstone inte för mig.

"Lärorik", bara en sån sak, men kom ihåg: det är ju som Lennart Hellsing (som nu tyvärr inte kan få Almapriset …) har sagt: "All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk."

Och poff fick folk barn hit och dit – varvid nya lånecirklar uppstod: Vilda bebin-böckerna, "Vems lilla mössa flyger?", Max-böckerna … de sistnämnda storartat men falskeligen avslutade med "Titta Max grav!" Som nån i gårdagens P1 kallade "vuxenbok", men den läste vi så klart också för våra barn på 1990-talet.

Lite ska ju de små rackarna tåla. Vilket de också gör, det vet få bättre än Barbro Lindgren. Känsliga föräldrar däremot. De vill ha stilistik, klass och värdighet – plus i denna brygd en smula plumphet, en liten skvätt ren jävla sprit, ofta verkande som ett slags kusin vitamin. Den cocktailen kan Lindgren både skaka och röra, vilka ingredienser hon än använder. Som kollegan och kritikernestorn Nils Schwartz skrev på dessa sidor om "Korken flyger" (5/11 1990):

"Trots den yttre händelselösheten glömmer man svårligen dessa egendomliga
 och alldagliga karaktärer med sina fullständigt galna och fullkomligt
 oskyldiga manier och idiosynkrasier."


Nu gillar jag
ju inte det där ordet "karaktärer" så värst, vad är det för fel på rollfigurer, huvudpersoner och gestalter till exempel? Å andra sidan, när vi talar om Barbro Lindgren passar nog anti-karaktärer, eller smått karaktärslösa karaktärer, in. Också. Både-och i stället för antingen-eller.

Förresten minns jag inte allihop. Men kärnan, och frånvaron av kärnan, i dem. Och framför allt att jag nu ska gå ut och köpa den tehuva som länge har saknats i detta hus. Den ska omväxlande tjäna som kannvärmare och foliehatt. Kanske möblerar jag om listan i samma huj, typ så här:

1) Barbro Lindgren

2) Tove Jansson

3) Astrid Lindgren

4) Lennart Hellsing.

Och Astrid, vi älskar dig lika mycket ändå, du förlöste ju Babsan!

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag