I Roman Polanskis Oscarsvinnare
Pianisten, den om Wladyslaw Szpilmans överlevnad i Warszawas ghetto, finns en märklig scen där titelpianisten på väg mot befrielsen möter Wilm Rosenfeld, tysk officer på samma väg men mot nederlaget. De finner en stunds gemenskap i Frédéric Chopins suicidalt uppgivna g-mollballad.
Det finns en annan filmscen man gärna får i tankarna, den i Ingmar Bergmans
Höstsonaten, där Ingrid Bergman försåtligt knäcker dottern Liv Ullman via Chopins andra preludium. Det är lika nattsvart musik som balladen men inte lika vacker, rentav frånstötande. ”Chopin var känslostark men inte känslosam.” Och så fortsätter hon med något egendomligt: ”Stolt. Och mycket manlig.”
Stolt, må så vara. Men manlig? Ingen före Bergmans Charlotte har någonsin vittnat om Chopins maskulina utstrålning. Hans feminina då? Inte den heller. Snarare hade han en egendomligt asexuell karisma, inte ens androgynens både-och. Tolvåriga Solange Dudevant, älskarinnan George Sands observanta dotter, kallade honom ”Sans-sexe”, utan kön. George Sand själv kunde ibland något indiskret referera till honom som ”le petit”, Lillen, och då syftade hon inte på hans kroppslängd, för hon var kortare än han.
Chopin. Shopäng. Det ligger något undanglidande i själva namnets klang. Polacker brukar ha skrovligare namn, sådana som fastnar. Men hans far var fransman, hans efternamn var franskt och det blev i Paris som han rotade sig efter att en ansträngande underbarnskarriuär på resande fot väl var över.
Vi vet inte exakt datum för hans födelse. Vi kan inte vara riktigt säkra på hur han såg ut, eftersom det finns för få porträtt av honom, och inte två som är varandra lika. Mest trovärdig är nog den kusliga daguerrotypin från hans dödsår.
Vi vet heller inte exakt vad som gjorde hans båda sista år så plågsamma, efter brytningen med den moderligt ompysslande George Sand. Tuberkulos brukar vara den gängse uppfattningen, men det var ingen i hans närmaste omgivning som smittades. Numera anförs cystisk fibros teoretiskt som Chopins livslånga gissel. På den tiden levde visserligen inte cf-patienter till närmare fyrtio år ålder, men kanske hade George Sands omvittnat hälsosamma och fiberrika diet en välgörande inverkan på honom. Och då skulle brytningen, förutom den psykiska stress den medförde, även haft en kroppsligt förödande effekt.
När vi talar om den store pianisten Frederic Chopin får vi inte föreställa oss spektakel i Globen, inte ens i Grünewaldsalen. Där kan vi snarare placera Franz Liszt. Chopins publik fanns i de små, exklusiva salongerna, där han utövade en magnetisk dragningskraft. Denna attraktion kan förefalla gåtfull, för Chopin var ingen sällskaplig person. Han var inte ens trevlig, han var ogin och snorkig och nätt och jämt så artig som konvenansen fordrade. Enbart som musiker hade han knappast överlevt. Men han hade fler talanger, han hade bildkänsla och framför allt en storartad mimisk begåvning. Han kunde plötsligt förvandla sig till grinig gubbe eller fin fröken, han kunde med hjälp av bara en vackert draperad spetsschal trolla fram en beundrande högreståndsdam för vilken han sedan exekverade en elegant vals.
Av denne clown finns inte många spår i hans musik. Men pröva gärna hans ganska sällan spelade E-durscherzo. Det är som om Chopin just sett Shakespeares
En midsommarnattdröm på friluftsteater och sedan spelade upp alla rollerna – Titania, Oberon med sitt horn, den kvicksilvrigt gäckande Puck – för ett charmerat auditorium.
Kollegan och (stundtals) vännen Liszts musik handlar oftast uttryckligen om något. Av Liszts verktitlar fattar vi genast vilka böcker han läst, vilka målningar han sett, vilka alper han bestigit. Chopin döljer sig bakom neutrala rubriker som Ballad, Nocturne, Scherzo, Preludium. Ändå hör vi en bakomliggande inspiration, som vi själva kan tolka efter eget behag.
Att gräva djupare i den eventuella bakgrunden till Chopins fyra ballader lägger ingenting till deras storhet, för i fantasin kan man fara ganska vilse. Men det behövs ingen livligare fantasi för att man i b-mollsonatens bisarra final direkt efter den berömda sorgmarschen skall uppleva sinnebilden för dödens totala intighet. Eller för att känna hur Barcarollens slutstegring kommer oförblommerat erotiskt tonmåleri lika nära som Wagners Tristan och Liszts Mefistovals.
Chopin spelade tragiska ballader enkom för polacker i landsflykt, heroiska polonäser för kavalleriofficerarna, lakoniska preludier för alla emotionella kortdistansare som ville ha snabb omväxling och valser för söta flickor i kläm mellan stolthet och fördom.
Liszt spelade som om musiken hela tiden utgick från honom själv. Men när Chopin spelade höll han upp ett otal speglar för sina åhörare, där var och en kunde finna sitt eget inre gestaltat.
Hur autentiskt eller uppdiktat kapten Rosenfelds möte med Wladyslaw Szpilman än må vara kan vi i alla fall föreställa oss att g-mollballaden stärkte honom i anden på hans väg mot döden i det ryska fånglägret.
Här hittar du Lars Sjöbergs fem bästa Chopintolkningar på Spotify:
Martha Argerich. 24 Preludier. Op.28.
Martha Argerich har det rätta kaleidoskopiska sinnelaget för preludiernas finlir.
Abbey Simon – Scherzo No. 4 i E-dur.
Abbey Simon är en något undanskymd mästare som ger liv åt det luriga E-durscherzot.
Krystian Zimerman – Chopin: Pianokonsert No.1 i e-moll.
Krystian Zimerman som solist och dirigent lyfter pianokonserterna till en högre nivå än de egentligen hör hemma.
Maurizio Pollini – Chopin: 12 Etuder. Op.10.
Mikhail Pletnev – Barcarolle. Op. 60.
Michail Pletnev ser klart att barcarollen handlar om sex.
Maurizio Pollini länkar samman musik och teknik i de beryktat svåra etyderna.
