I Neapel råder det som i filosofin om staten brukade kallas naturtillståndet. Staten har inte uppstått och människan lever rövare. Lag stiftas med våld. Minnet av en smäll är en regel. Alla tänker på sig, och det är bara jag som tänker på mig.
För att överleva tvingas människan vara uppfinningsrik, rådig och lyrisk. Det gör staden vacker samtidigt. Enzensbergers sats att italienarna är sammanbrottets fackmän gäller särskilt här.
Tomas Lappalainen har givit oss flera berättelser om Neapel. Jag undrar varför han alltid återvänder.
Det är ju ganska hårt samtidigt att följa hur egenintresset i olika förklädnader, ofta sjungande och dansande, tar över allmänintresset.
EU skickar in miljarder euro i staden, men inget händer. Frågan om soporna kan inte lösas. Sex meter höga sopberg avtecknar sig mot horisonten, bredvid Vesuvius, medan det hemliga sällskapet, camorran, tar hand om giftigt avfall från hela landet på sina privata tippar. Mycket lönsamt. Skiten går ned i grundvattnet och förgiftar staden.
Med en obruten nyfikenhet fördjupar sig författaren i rövarnas nya mått och steg, hur de förstår Kinas strategiska betydelse och bygger upp varma allianser runt hamnen, beskyddar och slår ihjäl med samma sinne för vinsten, det som ibland kallas entreprenörsanda.
Det är en hemsk och teatralisk berättelse, innerst inne trivial naturligtvis, eftersom brott är trivialt, men efter hand börjar man förstå vad författaren är ute efter. Det är till synes en avlägsen värld, där enda sättet att befria sig är att själv bli förtryckare. Idén om ett gemensamt intresse tycks inte ha slagit rot, och staten väntar på att grundas. Under tiden tar marknaden, eller entreprenörerna, det som här kallas camorran, över ledningen för nästan all verksamhet.
Jo, det är avlägset, men inte helt främmande, eftersom den befriade marknaden börjar synas hos oss också, liksom den allt svagare politiken, eller rättare sagt demokratin.
Om vi inte ser upp ligger det en fara för neapolitanisering i det som kallas globalisering.
Jag tror det är detta slags igenkännanden som inspirerat författaren denna gång. Ungefär halvvägs börjar reportaget tätna till essä. Jag tycker det är bra. Man tröttnar lite på besöken i de ruskiga kvarteren i Neapel, men reflektionen över härskandets grunder och barbariets återkomst är mycket givande.