Ett av Tom Wolfes mästerverk är en artikel han skrev 1964 om Phil Spector, musikproducenten som året innan spelat in "Be my baby" och förändrat ljudet av Amerika.

När Tom Wolfe skulle skriva ut intervjun övergav han formen för en traditionell tidningsartikel. I stället för att återge frågor och svar så lät han läsaren följa med in i Phil Spectors paranoida hjärna, en hjärna lika överfull av intryck som den "wall of sound" han skapade.

Genom att överföra berättartekniska knep från romanen till journalistiken skapade Tom Wolfe den nya hybridform han själv senare döpte till New Journalism.

50 år senare skriver Tom Wolfe fortfarande som Phil Spector gjorde musik. Det bästa sättet att skildra verkligheten, att få oss att känna dess hjärta och smärta, kan vara att göra den overklig.

Att som Phil Spector skapa en sorts förhöjd realism. Att resa en ljudvägg/ordvägg där det i Wolfes fall är typografin som står för ljudeffekterna. Ingen författare eller journalist har någonsin använt så många utropstecken, kursiveringar, versaler som Tom Wolfe.

Eller kolon. För att skapa ett slags ljudeffekter skriver han här ibland ut flera kolon i följd. Back to blood är kolonens "Be my baby".

2000-talet har dock varit en tuff tid för Tom Wolfe, född 1931.

Den enda i hela världen som vågade skriva något positivt om Tom Wolfes senaste roman – den sexdominerade universitetslivsskildringen Jag är Charlotte Simmons från 2004 – var Johan Hakelius.

I nya romanen Back to blood, en fresk över det alltmer kubanska Miami, begår Tom Wolfe alla de tre dödssynder man inte får begå för att accepteras i det rådande kulturklimatet:

1. Beskriver som man kvinnokroppar och redogör ingående för dess former.

2. Skildrar andra etniska grupper och kulturer än de han själv är en del av (samt till synes parodierar hur de talar).

3. Stämmer på signalementet och fantombilden av Kränkt Vit Man.

Den som vill göra Tom Wolfe till Dagens Mest Hatade På Twitter har cirka 3 567 citat att välja mellan. Var så god och skölj.

On the other hand: är det någon man skulle vilja se beskriva den mobbmentalitet, åsiktsregistrering (i realtid) och humorlöshet som präglar svenska kulturdebatt i dag är det Tom Wolfe. Phil Spector. Foto: AP

Back to blood har redan slaktats i New Yorker där Tom Wolfes prosa kallas vulgär och överdriven. Att beskylla honom för just det är dock lite som att kritisera Ramones för att bara skriva korta, snabba låtar eller Andy Warhol för att inte hitta på egna motiv.

Det går heller inte att tänka bort att en del av kritiken i New Yorker har grund i ett gammalt sår som fortfarande inte läkt. I ett legendariskt reportage beskrev Tom Wolfe människorna på den dammigt akademiska New Yorker-redaktionen som "små mumier".

Påfallande många negativa recensioner nämner också att Tom Wolfe, när han bytte förlag, fick ett förskott på sju miljoner dollar för Back to blood. En recensent på Washington Post har räknat ut att Tom Wolfe tjänar 10 000 dollar per sida.

Back to blood har en del problem som roman betraktad. Ett av dem är att Tom Wolfe, känd för att vara först på plats, denna gång beträder mark där andra redan har varit.

Deckarförfattare som Carl Hiaasen, Elmore Leonard och i synnerhet Charles Willeford (1919-1988) har redan beskrivit det färgsprakande, multikulturella, tryckkokande och kroppsfixerade Miami – där verkligheten ligger nära en våldsam fars – på precis samma sätt som Tom Wolfe gör här.

För att inte tala om tv-serien Miami Vice. Att Don Johnson hade en alligator i koppel är en detalj som hämtad från Tom Wolfe.

Det ligger också en del i kritiken att romanen innehåller stereotyper snarare än människor. Precis som Aaron Sorkin har Tom Wolfe en tendens att låta alla karaktärer prata med författarens egen röst, något som samtidigt inte enbart behöver vara en nackdel. Det blir aldrig tråkigt.

Romanförfattaren Tom Wolfe har också alltid fått kämpa för att bli lika bra som journalisten Tom Wolfe. Även om han skrivit två klassiska romaner – Fåfängans fyrverkier (1987) och En riktig man (1998) – är det reportagen hans storhet grundar sig på, inte minst reportageboken Det rätta virket (1979).

Men trots alla invändningar blir jag ändå sittande där, uppslukad framför min platta skärm.

Ännu en gång bländas jag av Tom Wolfes förhöjda realism, hans energi, hans skrivglädje. Han använder utropstecken som en 18-åring som just fått tag på en hink med nyårsraketer och låter formuleringarna explodera över natthimlen.

Tom Wolfe lyckas också alltid både på samma gång vara gammaldags och modern. Han har alltid varit tydlig med att hans främsta förebilder är 1800-talsförfattare som Charles Dickens, Émile Zola och Honoré de Balzac.

När han i första kapitlet låter Balzac bli namn på en restaurang kan man höra honom fnissande framför sitt tangentbord.

De två huvudpersonerna i romanen är polisen Nestor Camacho och sjuksköterskan Magadalena Otero, båda unga och snygga.

Nestor tillhör de 60 procent av poliskåren i Miami som har kubanskt ursprung. Av resterande 40 procent är 10 procent från andra latinamerikanska länder, 18 procent svarta amerikaner och endast 12 procent vita amerikaner. Poliskåren i Miami blir ett mikrokosmos som speglar hela den förändring hela staden genomgår.

All den statistiken får vi reda på genom att Tom Wolfe i handlingen skrivit in en redaktör på Miami Herald som kan berätta den. Bland andra karaktärer finns en rysk oligark (läs: rysk gangster) och en doktor som behandlar patienter som blivit besatta av porr.

Tom Wolfes två favoritämnen fortsätter att vara status och skillnaden mellan gamla och nya pengar.

Men det är inte handlingen man kommer ihåg i Tom Wolfe-böcker. Det är scenerna.

En fantastisk scen, nästan i klass med hästavelscenen i En riktig man, är när polisen Nestor får i uppdrag att kliva ombord på ett segelfartyg där en vettskrämd flykting klättrat upp i en 20 meter hög mast. Nestor gör – tror han – en hjälteinsats när han, likt en kubansk Spindelmannen, klättar upp i masten och hämtar ner flyktingen.

Sättet som Tom Wolfe orkestrar den scenen är han ensam om i världen. Likt en Herbert von Karajan dirigerar han 100 skrivmaskiner som tillsammans bygger upp en symfoni om Miami.