Anders Mildner skrattar innerligt åt Tom Rachmans oförlösta journalister i De imperfekta.
Det säger något om medievärlden att den största besattheten vad gäller Tom Rachmans internationellt hyllade roman De imperfekta kretsar kring det faktum att den utspelar sig på en tidning - som tidstypiskt nog lunkar på obekymrat medan katastrofen närmar sig med stormsteg. Den engelskspråkiga publikationen, som startats i Rom efter andra världskriget, lever på undantag. Upplagan sjunker, förlusterna blir större för varje år och läsarna blir äldre och dör en efter en.
Men även om förändringarna i tidningsvärlden utgör den fond som Tom Rachman placerar sina karaktärer framför, så är det här egentligen inte en roman som gör anspråk på att ha något att säga om medieutvecklingen. Det är inte en generationsroman för dagens journalistkår. Inte ens för gårdagens. Snarare har författaren valt sin scen för att förstärka den dystopiska känsla av att leva på lånad tid som går igenom hela boken och som så starkt präglar dess huvudpersoner.
I elva kapitel får vi följa olika medarbetares öden, från korrespondenter och korrekturchefer till redigerare och nyhetschefer. Den berättartekniska tanken blir tydlig efter ett tag: det här är en samling noveller som tillsammans ska bilda en roman. Och det dröjer inte lång tid innan man som läsare är fullkomligt fast i berättelsen som växer fram.
Det är ingen slump att De imperfekta rosats på så många håll i världen. I sina bästa stunder är det en alldeles underbar liten bok, som på ett egensinnigt sätt lyckas kränga fram och tillbaka i tvära kast mellan djupt gripande ögonblick och innerliga skratt. Genom hela berättelsen vilar en stor sorgsenhet. Det här är mest av allt en roman om att försöka hitta sin plats i en värld där man inte känner sig hemma. Och att sakta förstå att man antagligen aldrig kommer att övervinna rotlösheten.
Redigeraren Ruby hoppas förgäves att ett av alla romantiska turistpar ska fråga om hon kan ta en bild på dem, för att tjuvaktigt kunna stjäla en stund av deras tvåsamhet. Den ålderstigne frilansaren Lloyd försöker förgäves sälja texter till redaktioner som inte vill ha dem. Dödsruneskribenten Arthur drabbas själv av en stor personlig förlust. Utrikeskorren Winston får det tvivelaktiga nöjet att umgås med en Morgan Pålsson-lik konkurrent som egentligen är ute efter hans jobb.
Men trots att vi hela tiden får följa även tidningens nedåtgående öde, är det är inte medievärlden som glider personerna ur händerna lika mycket som livet. När redaktionschefen Kathleen av en slump träffar en gammal kärlek, gör hon en fåfäng ansträngning att återvända till dåtiden genom att ta upp kontakten på nytt.
Hon säger: "När jag blir gammal och skröplig och bara sitter i en stol får du komma och hålla mig i handen." Men mannen avböjer och svarar: "När du är gammal och skröplig kommer jag att vara borta. Jag kan hålla dig i handen nu. Du får minnas det sedan."
Fullproppad av liknande oförlösta ögonblick är De imperfekta precis vad den utger sig för att vara: en roman som inte lovar någon fullbordan för sina karaktärer och där det där med att leva i nuet bara är något man kan längta efter.
