Förbittring är Johan Lundbergs stil. De som inte delar hans ofta aparta åsikter är hans fiender. Det finns något rörande över hans regelbundna tjurrusningar mot hopen av oförstående.
I nya Axess(5/2010) gäller det en rad skribenter knutna till
Expressen: Sakine Madon, Dilsa Demirbag-Sten och Isobel Hadley-Kamptz. Bland annat angriper han en kort kommentar jag skrev i vintras (
Expressen 7/12 2009). Som många andra blev jag upprörd när Ayaan Hirsi Ali ställde sig bakom minaretförbudet i Schweiz – och därmed även för resten av Europa, antar jag.
Hon gjorde ingen skillnad mellan islam och olika slags islamism. Hon jämställde också religionen islam med kommunistisk och nazistisk totalitarism. Jag påpekade att den typen av åsikter inte tidigare framförts på svenska kultursidor, att en gräns överskridits, och att Hirsi Ali sällat sig till intoleransens läger.
Innebär det att jag skulle refuserat hennes artikel om jag varit kulturchef på
Expressen? Att jag skulle verka för att tysta henne? Det hoppas Johan Lundberg. Men han tror fel. Förvånad? Någon?
Jag skulle ha fattat samma beslut som Björn Wiman gjorde och publicerat. Orsaken är uppenbar. Hennes åsikter har varit omstridda på just
Expressen. Vi har diskuterat och grälat om dem i flera år. En del medarbetare har försvarat henne. Jag har tillhört kritikerna. Ayaan Hirsi Ali har också skrivit själv för
Expressen. Hon har helt enkelt tillhört kretsen runt tidningens kultursida. Det kanske förvånar Lundberg, men jag är stolt över att ha publicerats i samma sammanhang och därmed fått vara del i den viktiga diskussion som förts.
I
Dagens nyheter konstaterade Carsten Jensen nyligen (3/6) att personer och rörelser man tycker ger helt fel svar kan ställa väldigt intressanta frågor. Det gäller i synnerhet Ayaan Hirsi Ali.
Hennes artikel (
Expressen 5/12 2009) var förfärlig. Men den innebar att en ny bit lades till hennes tidigare ståndpunkter. Publiceringen var självklar. Men andra har också rätt att kritisera henne – hänsynslöst, om vi så vill.
Förklaringen till detta är mycket enkel. Min publicistiska grundsyn är liberal. Johan Lundbergs är demagogisk.
I sin artikel försöker Lundberg också frammana en politisk motståndare som sedan är svår att finna. Sekulära principer påstås hotas genom att religion inte längre uppfattas som privatsak och att krav på civilrättsliga sharialagar finner stöd. Men vilka
i svensk offentlig debatt, förutom möjligen några få företrädare för religiösa samfund och grupperingar, driver dessa angrepp mot människans friheter?
Artikeln publiceras i samma ögonblick som 16 procent av Nederländernas befolkning röstat på en politiker som vill inskränka muslimers rätt att välja huvudbonad och hotar meningsmotståndare med massdeporteringar. Ytterligare några procent valde ett kristet fundamentalistparti med kvinnoförbud på sina vallistor. Jag tror ingen röstade på islamistiska partier med krav på sharialagar. Varifrån kommer hotet mot det öppna samhället 2010?
Den revolutionära islamismen är totalitär. Men vem av alla de
Expressen-skribenter Lundberg anfaller har inte fattat det?
Johan Lundberg påstår att när ”friheten att leva i västerlandet som ateistisk kvinna likställs med friheten att som muslimsk kvinna leva i enlighet med en sträng islamsk religiositet” sker en relativisering av friheten. Jag läser det tvärtom som en konsekvent tolkning av det upplysningsfilosoferna kallade samvetsfrihet.
Ja, de båda friheterna, ateistens och den troendes, kan hamna i konflikter. Men man brukar hitta förnuftiga lösningar på dem. Det vore intressant att veta varför inte en muslimsk kvinna ska vara fri? Och varför just en kvinna, varför inte en man?
Han är också upphetsat indignerad över att
Arena, under min tid som chefredaktör men även efter att jag slutat, publicerat texter av intelligenta skribenter och forskare som dömts för olika brott. Han nämner till exempel idéhistorikern Pia Laskar. Men glömmer att vi även publicerat rättighetsliberalen Jesús Alcalá – också dömd.
Som chefredaktör tar man ställning till texter, och deras var inte bara bra utan vidgade den offentliga debatten. Det hade varit tjänstefel att inte publicera. En människa som dömts och sedan avtjänat sitt straff är fri. Om man delar rättsstatens grundprinciper är det självklart.
Jag har andra värderingar än Johan Lundberg. Därför är han arg. Det har han rätt att vara. Jag stödjer den ilskan.
Men jag förbehåller mig rätten att tycka, och även skriva, att all intellektuell verksamhet Johan Lundberg tar i blir förgiftad.
