Tintin-age

Publicerad
Uppdaterad
Seriehjälten firar 75 år med en nyöversättning av alla albumen.
Tre av kulturens medarbetare bläddrar blossande bland blanka blad.
KLARSYNEN Blankt papper, bra tryck, klara färger och likartad textning utmärker de nyöversatta Tintinalbumen. Fast också fult typsnitt från datorn i stället för handtext i "Några dagar senare"-rutorna och på i bild förekommande trycksaker - störande för varje Hergé-fan som ytterst värderar formen före innehållet. Emellertid torde Björn Wahlbergs asteriskmärkta förklaringar av facktermer i bubblorna och klarsynta förord till varje album vara intressanta für alle. Aldrig hade jag själv kunnat spåra storyn i Det sönderslagna örat till ett 30-talskrig mellan Bolivia och Paraguay, dirigerat av amerikanska och engelska oljebolag. Plötsligt framstår Hergé som mer än en etnocentrisk halvrasse: en drastisk skildrare av kapitalistisk logik och global realpolitik. Samt - därför? - en allt vassare satiriker och crazykille. Det finns absurda, kvasisurrealistiska inslag i Det sönderslagna örat (nummer sex i ordningen) som de första äventyren inte är i närheten av. Översättningen är försiktig, säkert klokt vördnadsfull; åtminstone vid jämförelse med originalet av Tintin en Amérique och de svenska versioner av Karin och Allan B. Janzon som jag förfogar över. (Saknar möjlighet att jämföra med de upplagor på afrikaans, baskiska, esperanto, färöiska, hebreiska, persiska och walesiska som har givits ut, bara som exempel.) Inga jävulska svordomar har införts, "blixt och dunder" och "caramba!" står kvar, det modernaste adjektivet jag funnit är "schyst" - okej och hållbart nog, även om stavningen med ännu ett s är att föredra. Tilltalet "ni" till singulära främlingar har bibehållits, små rättningar av slaget "oskadd" i stället för "oskadad" är gjorda. Skillnaderna mot förr är överhuvud små, men korrektheten och förklaringarna är större respektive flera. Vidare är det gott att Wahlberg undviker ord typ "typ", men småskumt att han drämmer in till och med fler "gamle vän" än makarna Janzon - även om originalen ofta kallar både hundar och människor så. Men varför moderniserar han "cigarrett" till "cigarett" när han samtidigt använder det gammeldags "stump" i stället för "fimp"? Vad övrigt är, är applåder. Icke minst är de många fotnoterna kongeniala med Hergés skarpa, jämntjocka tuschkonturer. Gärna mystik och rentav magi, men först som sist en rejäl förklaring. NINA LEKANDER *** KAMELEONTEN Jag minns när de första Tintinalbumen kom. Eller rättare sagt: jag minns när album nummer 1 och 2 kom ut på svenska och mamma kom hem med Den mystiska stjärnan, bara för att byta den mot Kung Ottokars spira nästa dag eftersom jag (sju eller åtta på den tiden) hade blivit så uppskrämd av jättespindlarna och domedagsprofeterna. Dessförinnan stod nummer 3, De sju kristallkulorna, först i förteckningen på baksidan av varje album, och det fanns dessutom ett oförklarligt gap mellan nummer 10, Det hemliga vapnet och nummer 13, Koks i lasten. Den tiden är svårt att erinra sig när man nu bläddrar i den nya, fina översättningen, självklart utgiven i kronologisk ordning och noggrant notförsedd, som ett monument över Hergés status i en värld av Tintin-musmattor och en enorm sekundärlitteratur. Tintin går genom farao Kih-Osks grav och en not upplyser oss om att mumien som innehåller E.P. Jacobini, är en passning till Hergés medarbetare E.P. Jacobs. Detta är nördvetande för konnässören och det är svårt att erinra sig att Tintins värld en gång var gåtfull och osymmetrisk, lika full av jättespindlar och övernaturligheter som någonsin Tolkiens och med ett rejält skräckinslag. Hur många andra barn drömde mardrömmar om Rascar Capac, som släpper lös himlens eld? Fast det som slår en när man nu läser i kronologisk form är att dessa olika betraktelsesätt finns inbygga i Hergés egen närmast kameleontiska förändringsförmåga. Jämfört med honom är Tolkien en bortvänd monoman. Bara i de första sex Tintinalbumen ser vi förändringen från primitiv fars till orientalistisk melodram (i Faraos cigarrer). Senare skulle melodramat bli nyanserad politisk thriller (Det hemliga vapnet), allvarlig existentialism (Tintin i Tibet), sofistikerad Nya Romanen-lek med oavslutade händelseförlopp (Castafiores juveler) och djupsinnig science-fiction (Plan 714 till Sydney). Allt flyter. Det enda som är konstant är briljansen: barnets oemotståndliga glädje över sin egen uppfinningsförmåga. Dupontarna kommer gående i Port Said, utklädda till infödda araber, klockan går baklänges och jag är sju år igen: "Så sant jag heter Dupond: han kommer inte långt!" "Jag skulle till och med säga: han kommer inte långt, så sant jag heter Dupont!" JESPER HÖGSTRÖM *** KINESEN I det allra första albumet, Tintin i Sovjet, skriver den unge reportern sensationellt nog en artikel. Annars brukar han prioritera det roliga i reporterjobbet, resandet. Det kan man förstå. Att skriva är ett slitgöra, också för en världsreporter som Tintin. Hergé, Georges Remi, hade förstahandskunskaper om vardagen i tidningsvärlden. Tintin i Sovjet gick som följetong i den belgiska tidningen Vingtième Siècles ungdomsbilaga Le Petit Vingtième 1929-1930. Tjugotreåringen Remi var bilagans redaktör. Vingtième Siècle var husorgan för en specifik politisk och kulturell miljö: katolsk, nationalistisk, antimodern, antisemitisk, antiliberal och antikommunistisk. Om detta kan man läsa i Pierre Assoulines biografi Hergé (Plon, 1996). Bolsjevikerna tecknas i Tintin i Sovjet föga överraskande - och historiskt helt korrekt - som ett skrupelfritt rövarband. I övrigt är dock förstlingsverket inte mycket att hurra för. Det är bara Milou som redan här håller stilen. Men endast några år senare, i Blå Lotus (första albumversionen 1936), är Tintin en annan, en artistiskt fullgången antikolonial aktivist. I Shanghai ställer han sig på det kinesiska folkets sida mot arroganta amerikanska affärsmän, cyniska brittiska kolonialister, internationella drogprofitörer samt giriga och grymma japanska erövrare i bonjour och västerländsk uniform. Albumet får atmosfär och karaktär av de kinesiska skrivtecken som dyker upp på snart sagt varje uppslag (och i den nyöversatta utgåvan tolkas till svenska under respektive ruta). Reklamskyltar, banderoller, kalligrafi, graffiti. "Ner med imperialismen!", står det på en rödfärgad väggaffisch på sidan sju. Hergé kunde ingen kinesiska. Han hade inte varit i Shanghai. Detaljprecisionen i Blå Lotus var en frukt av vänskapen och samarbetet med en jämnårig kinesisk konststudent i Bryssel, Tchang Tchong-Jen. Den unge kinesen gjorde ett outplånligt intryck på Hergé som erbjöd honom att stå som medförfattare till Blå Lotus. Tchang avböjde, men är i gengäld odödliggjord som en av hjältarna i äventyret - och som Tintins (och Hergés) saknade vän i mästerverket Tintin i Tibet. Gav Tchang Hergé en ny syn på världen? Säkert. Men samtidigt ska man inte glömma att vissa former av antiimperialism inte var, och inte är, svåra att förena med den världsbild Hergé skolats i på Vingtième Siècle. PER SVENSSON
Jesper Högström
Jesper Högström
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag