I omklädningsrummet jublade de, försökte omfamna mig, talade om att vi återupprättat vår heder. Men jag gick in på toaletten, betraktade mitt ansikte i spegeln.

Hela den vänstra halvan låg i skugga, en bultande åder framträdde på den vänstra tinningen. Jag började gråta som jag aldrig gråtit förut.

- ÅÅÅHÅÅÅHÅÅ, hulkade jag. ÅÅÅHÅÅHÅÅ.

Måste de inte till slut förstå, tänkte jag.

Att när de applåderat alla de enkla knep jag ägnat mig åt var det sin egen bild av sig själv de avslöjade (genom att förneka den). När de jublade åt min dans i tv avslöjade de att de såg sig som stela och blyga, när de applåderade åt mina kostymer visade de att betraktade sig själva som stillösa och bortkomna. När de med hull och hår svalde alla de tomma managementklyschor jag slängde omkring mig - ATTITYD, ENERGI, SHINING, MOD SOM GER KVALITET - var det för att de såg sig som ett land av levnadströtta, fega stackare? Ett land som hatade sig själv.

Och vad hade hänt när de upptäckte att deras fotbollslandslag under min ledning uppträdde på samma nervsvaga sätt som innan, fastän konsten att markera på inlägg numera sålts ut, lika obevekligt som deras skolor och sjukhus sålts ut till riskkapitalbolag som placerade vinsten på offshorekonton på Bahamas? Då slog de sitt bröst och sade sig själva ATT DE INTE FÖRÄNDRAT SIG TILLRÄCKLIGT.

Nu hade de vunnit, för att det inte längre fanns några krav på dem, för att de blivit trygga igen. Då jublade de och sade sig själva ATT DE REDAN FÖRÄNDRATS.

Hur långt behövde jag gå för att de skulle fatta att jag ville visa dem DERAS EGET ANSIKTE I SPEGELN, deras egna mörka fåror, deras eget självhat?

Å, hatet mot en själv, det var omättligt, det gödde sig själv, det hade ingen botten.

Mitt ansikte i spegeln; den där ådern som aldrig slutade att bulta.