Adolf Hitler sägs ha haft mer än 16 000 volymer i sitt privata bibliotek.
Malte Persson får en glimt av vad för sorts lektyr som roade Führern.
Varje gång någon framhåller det uppbyggliga värdet av läsning är det lätt att, som standardsvar, påminna om att Hitler hade över 16 000 böcker. Men vad var det för böcker? Läste han dem verkligen? Och i så fall, hur läste han dem?
Dessa frågor vill Timothy W Ryback besvara i Böckerna som formade Hitler. Något definitivt svar kan inte ges, eftersom samlingen skingrades efter kriget utan att ha katalogiserats. Ryback utgår främst från det tusental böcker som hamnade i Kongressbiblioteket i Washington, samt från ögonvittnesskildringar.
Genom nedslag i enskilda böcker och mer allmänna passager skisseras en biografi av Hitler som läsare och boksamlare.
De genrer som intresserade Hitler var till stor del samma genrer som än idag är bland de mest gångbara på bokmarknaden i stort: krigshistoria, pseudofilosofisk motivationslitteratur, dietråd, deckare och annan populärfiktion. Därtill kom dock även konstböcker och, förstås, rasbiologi och antisemitisk propaganda.
Många böcker läste han garanterat aldrig – de var dedicerade exemplar som beundrande författare sänt honom.
Men åtminstone somligt läste han med pennan i hand: Ryback följer hans självbespeglande marginalmarkeringar i bland annat Ernst Jüngers krigsdagböcker och en biografi över Alfred von Schlieffen, vars anfallsplan Tyskland följde i Första världskriget.
Hitler beundrade Shakespeare och Cervantes, men den största favoriten var Karl Mays indianböcker. I de sistnämnda sökte han både tröst och krigsstrategisk inspiration.
När det gäller facklitteratur framstår Hitler som en modern typ av läsare: en som skummar väldiga mängder av böcker, snarare än att läsa färre böcker ordentligt.
Han letade rätt på sådana detaljer som intresserade honom, och satte, som han själv uttryckte det, ihop dem till en ”mosaik” i huvudet. Det är inte svårt att hitta ”power reading”-gurus på internet som ger ungefär samma läsråd som Hitler gav i Min kamp.
Hitler exemplifierar dock även baksidan av denna typ av läsning. Han hade ett omvittnat enormt minne för spridda fakta, men föga tålamod med komplicerade resonemang. Och framför allt sållade han information på så vis att han bara behöll den som stämde med hans förutfattade meningar.
Det var därför som han blev så nöjd med den debattbok som hans ungdomshjälte Sven Hedin skickade till honom 1942: Hedins version av Andra världskriget bekräftade precis hans egen.
Några sensationella avslöjanden innehåller inte Rybacks bok. Men via böckerna som Hitler läste ger han ändå en liten glimt av hur en av historiens största förbrytare var när ingen annan var i närheten.
