Min lillebror gjorde motstånd mot allting som vår familj försökte pådyvla honom i form av körsång, pianoklink och andra amatörmässiga musikaliska muntrationer. Men han såg till att Michael Jackson snurrade på grammofonen. Proggen och rocken for all världens väg.
För mig har Michael Jackson alltid varit den där mjuka lillebrorsan i en skara av självbelåtna äldre syskon. Det klämda syskonet som till slut kör om alla, blir bättre, snabbare och mera genialisk än någon annan. Den svarta killen som spelar skiten av alla vita. Keep on with the force, don’t stop. Don’t stop till you get enough.
Jag kunde inte sluta. Ingen kunde. Han var fullständigt oemotståndlig. Han skrämdes och smekte på en gång. Rytmerna satte i gång spastiska ryckningar, harmisarna gav gåshud. Musiken kliade och pockade på. När jag besökte Kurdistan 1987 kom jag över några vägdammiga piratkassetter på gatan i Diyarbakir. Bad var nyast och trängdes med kurdisk folkmusik och turkisk pop. Hade man ingenting annat gemensamt så kunde man i alla fall gospel-enas runt Jackson om att världen skulle bli en bättre plats om bara alla drog sitt strå till stacken. Kalla det banalt. Det kändes universellt och det kittade oss samman.
Michael Jackson var inget mindre än ett musikaliskt geni. Det är en skam för vårt lilla land att Polarprisnämnden inte har tilldelat honom sitt pris. Där är det fortfarande storebröderna som bestämmer.
Michael Jackson fick sälja sitt Neverland. Men hans nöjesfält ligger kvar. Över hela världen.