Jodå, det vill jag gärna prata om, men då får det bli efter den 22 januari, säger Anders Wall i telefon några veckor före jul. 80 år gammal är hans kalender fortfarande fullspäckad och kommande helg ska han till New York för att vara med om en sina stipendiaters Metropolitandebut.
Det är den sydafrikanske barytonen Luthando Qave som via Norrlandsoperans utbyte med Cape town opera hamnat i Sverige, gått Operahögskolan och hankat sig fram här utan familj och pengar och nu genom Walls stipendium 2010 fått möjlighet att vidareutbilda sig i New York.
– Han är den pappa jag inte hade när jag växte upp, säger Luthando.
Genom sitt mecenatskap har Anders Wall satt fart på karriären för många musiker och sångare. Malena Ernman, Nina Stemme, Emma Vetter för att nämna några.
Eftersom det här är hans käraste ämne hittar Wall i alla fall ett datum mellan jul och Thailand.
– Ni kan komma till min kyrka.
Prästyrket ingick verkligen i den unge Anders framtidsplaner. Tidigt drogs han till det som var vackert och större än hembyn i Uppland. På Svenskt Tenn gick han som en behagsjuk katt tills han till slut kunde köpa hela rasket.
Men när finansmannen Anders Wall tar emot är det inte på det stiliga Strandvägenkontoret som luktar pengar, inte heller vid sitt Starfors i Heby där pengarna är nerplöjda i gård och boskap vid Örsundaån, utan vid utloppet av samma vattendrag.
Luthando Qave och Anders Wall. Foto: Cari Hildebrand
Där, sex mil nordväst om Stockholm, på en liten röd bondgård i Girestaby är han född. Gården ligger ännu kvar snett nedanför kyrkan och där stod Anders och hans far och såg på när korna gick under klubban då arrendet blev uppsagt till förmån för ägarens svärsöner. Jag ska visa dem, tänkte Anders, då 16. Pappan dog i cancer ett år senare, eller av brustet hjärta.
Man åker E18 mot Bålsta och tar av mot Hjälsta in på landsbygden. På väg dit bläddrar jag igenom en bunt arkiv- bilder: Som 37-åring i stilig pose på kontoret ("Det är roligt att göra affärer"), framför en kvinnlig torso i plexiglas med dollarsedlar i kroppen (Armans "Venus"). På nästa bild grånande på konstauktion med grevinnan Elsa von Rosen, sedan vithårig på Nobelfest i en svängom med Gudrun Schyman. Här är också flera bilder av Wall i kretsen av yngre människor med sämre skor än hans. En glad patriark, huvudet högre än alla andra, ler stort bland nöjda stipendiater. Det där leendet har nog Camilla Lundberg beskrivit bäst i vänboken till 80-årsdagen, Anders Wall. Entreprenör och mecenat (Atlantis 2011): Cheshirekattens.
Wall tar emot på grusgången utanför den renoverade grindstugan. Stilig, i paletå. Två personer flankerar. Siv, "som sköter allt häromkring" och så grannen hemma från Starfors, chauffören samt en före detta hårdrockare som enligt egen utsago numera "får gåshud" av sopranen Inessa Galante.
Nina Stemme i Flickan från västern. Foto: Alexander Kenney
Vi går in i kyrkan som Wall har låtit renovera och där den eftertraktade lettiska sopranen har haft konsert hela tre gånger. På innerväggen sitter en plakett där det står ingraverat att renoveringen är gjord till minne av Anders föräldrar, med Andersson i efternamn.
– Är det inte fint? säger han som om vi tittar på en anspråkslös bukett med ängsblommor.
Gästboken är full av välkända musikernamn. På en av sidorna har Sven Wollter skrivit. Han har medverkat som uppläsare i en av konserterna.
– Han gillar inte sådana som jag, säger Wall lite bistert.
Sådana som du?
– Han gillar inte kapitalister.
I en intervju i Veckans Affärer i januari 1981 beskrevs Anders Wall som "rik som ett troll, blivande ordförande i en jättekoncern (Volvo plus Beijer) och med en operasångerska i världsklass - Sylvia Lindenstrand - vid sin sida och kvalificerad internationell konst på väggarna".
Reportern undrade med anledning av den förestående 50-årsdagen, om det inte var dags för Wall att såsom varande nykapitalist visa sig som mer än krämare och "på det klassiska sättet stötta upp kulturen här i landet". Gammalkapitalisterna hade ju byggt upp monument som Thielska galleriet, pockade reportern på.
Wall svarade att han kunde tänka sig en fond som delade ut årliga stipendier till kreativa människor inom konst och kultur, måleri och musik. "Allt som intresserar mig och gärna sådant som ligger utanför det jag dagligen sysslar med."

Sagt och gjort. Och två månader senare, på 50-årsdagen, hade Anders Walls vänner tagit initiativet till en insamling för att främja sådana ändamål och året därpå bildades en utbildnings- och forskningsstiftelse, Anders Walls stiftelse och Anders Walls vetenskapliga stiftelse. Grundkapitalet uppgick från början till knappt sju miljoner kronor. Numera delar stiftelserna varje år på Anders Walls födelsedag ut mer än tio stipendier på mellan 75 000 och 150 000 kronor vardera, och Wall är en av landets största mecenater av forskning och kultur. För några månader sedan beställde han, som en annan furste, sitt första musikaliska verk: en klarinettkonsert av Christian Lindberg till 2010 års Girestastipendiat Emil Jonason.
– Emil kom till mig med den här idén och jag tyckte att det lät jättekul. Han är fantastisk, och vilken artist sedan!
Det där smittande leendet igen. Vi står framme i koret och han berättar hur bra det gick på Metropolitan och att Luthando Qave hade blivit välsignad av självaste Placido Domingo som i brödraskap med Qave brustit ut i "O sole mio" på ett brasserie efteråt. Därmed är det hela ordnat för Luthandos del.
Det var skolläraren och prästen i Girestaby som märkte att Anders hade läshuvud och gav honom pengar för att plugga vidare. Nu betalar han tillbaka.
– Alla har säkerligen behov av att dela med sig. Det var angeläget för mig att inte råka ut för samma sak som min pappa gjorde. Att plötsligt stå så utblottad. Man snackar om revansch. Det kanske är fel ord, men så tidigt som möjligt ville jag försöka bli oberoende. Då skulle jag dela med mig.

Vi går till grindstugan som stipendiaterna får låna. En gång i tiden bodde skollärarinnan här. Siv har lagat nässelsoppa och Hirams suffléplättar gräddas i ugnen.
– Det är inte bara att dela ut pengarna, det viktiga är att man ingår i den så kallade Wallumni-kretsen.
Om kulturlivet byggde på sådana som du skulle det kunna bli en slagsida åt det som är vackert.
– Det är inte meningen och därför är det viktigt att inte lägga sig i. Vi har hjälp av oberoende mellanpositioner. Urvalet är inte mitt.
Det kan faktiskt vara rent fördärvligt med den här typen av riktat stöd.
– Jag hade nog den inställningen en gång i tiden, och det är viktigt att man inte blir för stark och försöker att börja styra.
Tror du ändå inte att det finns en anpassningsproblematik?
– Till den här miljön menar du? Men det är inte så att det bara måste vara Mozart här i Giresta kyrka. Publiken får anpassa sig. Vi får fler ungdomar i publiken när vi har modern musik.
Men alla som får operastipendier kommer från Operahögskolan i Stockholm?
– Ja, så har det varit och det kanske man ska fundera över. Det kan ju betyda att man missar någon. Operahögskolan har stort inflytande över priset. Man får sjunga upp för en jury som består av åtta personer. Anders Wall är alltid själv med. Michael Weinius, Loa Falkman, Kerstin Meyer är andra.
– Man känner på sig mellan tummen och pekfingret att några har bättre förutsättningar än andra. Det gäller inte bara rösterna utan lättheten att fånga, säger Wall och noterar glatt att fyra av hans stipendiater medverkar i Kungliga operans Carmen.
Vad anser du om kulturpolitikens stöd?
– Det är ju ganska begränsat, tyvärr. Men jag hoppas att fler inom näringslivet ska engagera sig och få uppleva vilken glädje det är att bli indragen i musik och konst. Jag samlade mycket amerikansk popkonst på 60-talet. Rauschenbergs get och lite sånt där. Det har betytt mycket att känna kreativiteten hos andra människor.
Du känner dig levande bland dina walumnianer?
– Javisst, absolut. Det ger mig otroligt mycket inspiration. Det här är en annorlunda stimulerande kreativitet fylld av känslor. Många har jag kontakt med privat. Flera har hittat sina partners inom kretsen. På 80-årsdagens firande var det ingen av dem som gick hem före fem på morgonen.
Inte du heller?
– Absolut inte.
Har det varit lite andefattigt inom dina kretsar?
– Ja, det har det nog varit. Jag har ofta smitit ifrån middagar lite tidigare för att kunna gå på konserter eller operor. Kanske att andra inte känner sig riktigt hemma. För många är det lite för fint.
Det räcker inte att ha mycket pengar.
– Det tror jag inte alls.
Varför tar du inte först som sist och bekostar ett nytt operahus?
- Jag är med i en liten diskussionsklubb (Operainitiativet) som jag har stöttat med någon liten krona. Men om du har sett resultatet i Köpenhamn och även i Oslo är jag inte säker på att det har blivit så lyckat.
Men skulle du vara intresserad av att gå in i ett sådant projekt?
– Det krävs ju enorma resurser. Jag föreslog Maths O Sundqvist, som då hade väldigt mycket pengar, att han skulle bekosta ett nytt operahus - han hade tagit operalektioner - men sen blev det ju börskrasch och han förlorade väldigt mycket pengar. Och det är frågan om det vore rätt.
Är det viktigt med en bred politisk uppslutning?
– Ja.
Siv kommer in och ger order om att Anders måste äta.
Jag tar fram bildkuvertet. Plexiglas-skulpturen "Venus" har han ännu kvar, men han ångrar att han ställde upp på bilden även om den, som han brukat säga, uttrycker hans två största intressen: kvinnor och pengar.
När han ser fotografiet av honom och Schyman säger han att det gick till så att hon kom fram, gav sin väska till hans fru, Charlotte Palmstierna, och sa: "Håll i den här medan jag dansar." Då Wall träffade Lars Ohly på nästa Nobelfest sa han: "Jag är så jävla trött att se på dig, för när jag efterträdde Gudrun fanns det en bild på dig och Schyman i vartenda rum."
Wall skrattar gott och upprepar: "Jag är så jävla trött på dig!"
Är du alltid så här glad?
– Att komma hit känns skönt. Det är att leva en smula.
Hur beroende är stiftelsen av dig som person?
– Den har varit det, men inte nuförtiden. Min hustru och mina barn är engagerade. Nu har vi ordnat så att om det skulle hända något med mig så lever det vidare.
I tamburen frågar jag om familjen nere i barndomsgården, ättlingarna till svärsönerna som fick huset när Anders familj blev uppsagda från arrendet.
Kommer de också till kyrkan på konserterna?
– Aldrig, svarar Wall. Men jag är ju inte arg på dem, det har jag sagt, trots att jag aldrig kan komma över det som hände. Men samtidigt, om det inte hade hänt så kanske jag aldrig hade blivit den jag blev.