I svenska kokböcker, inredningstidningar och resemagasin går ofta resan till Provence och Toscana. Vi njuter av att beundra deras brödbutiker, vinodlingar och autentiskt kutiga pensionärer.
Det gamla smörsverige drömmer om olivoljans förfining, och har vi inte riktigt råd med en weekend i Siena räcker det ändå ganska långt att köpa en parmesanost och bläddra bland bilderna i Solens mat.
Våra filmdistributörer vet att kapitalisera på denna medelklassens medelhavslängtan, och ger var och varannan film från området en svensk titel som låter som ett sinnligt matreportage i söndagsbilagan.

Om en films originaltitel kan översättas med ”Tala med mig om regnet”, döps den om till Det regnar alltid i Provence. Om titeln ordagrant tolkas till ”Handlarens son” blir det En lanthandel i Provence. Och om den, som denna svenska filmsommars bästa biofilm, heter ”Jag är kärleken” blir det Kärlek på italienska.
Falsk marknadsföring således? Knappast.
Visserligen utspelar sig Kärlek på italienska i finansstaden Milano och inte i konstens Florens, men den är full av exklusiva designerkläder, pittoreska miljöer och ett utsökt erotiskt handhavande av matvaror.

Filmen handlar om familjen Recchi, som äger en tygfabrik och parallellt med nationens väg från fascism till demokrati har gjort sig en förmögenhet genom hårt arbete och ideologisk följsamhet.
Men det är en nordbo allt kretsar kring. Tilda Swinton spelar Emma, en rysk skönhet som pappa Tancredi tagit med till Lombardiet. Att filmen inte kommer förlöpa friktionsfritt för Emma står snabbt klart för kokbokskonnässören.
Hon talar språket flytande, hennes klänningar sitter perfekt. Men hon kan inte sluta laga sin ryska soppa. I en italiensk film med kokbokstitel är det ett dåligt omen.