”Slummen” kallade somliga det. Det var bara ett långt stenkast till den kommunala soptippen, till det lilla igenvuxna hörn av halvön där ursprungsbefolkningen hade sin tillflyktsort. Jag minns det pissljumma, sunkiga vattnet utanför farmors fiskehydda, kontrasten till de vita sandstränderna och det glasklara vattnet längs resten av Näset.
Annars ser det ut som vilket svenskt radhusområde som helst. Garage under ett långt sammanhängande tak (man kunde klättra upp där, springa längs hela raden av fasader, jag minns känslan av tjärpapp under fötterna), små stenlagda uteplatser framför tvåvåningslådorna. Karta på en skylt vid parkeringen så att besökaren ska kunna hitta rätt bland de identiska gatorna Styrmansgången, Kaptensvägen, Timmermansgången.
Jag bodde på Båtmansvägen 33, Tobbe på nummer 17. Han har just byggt till ett trädäck över trädgårdsplätten på baksidan, har en bokhylla full med Årets Ehrenmark som hans kompisar brukar reta honom förr. (”Gubbigt, tycker de, men jag tycker att de är roliga”).
Köket där vi dricker kaffe är identiskt med det där jag och brorsan slogs om vem som skulle slippa diska. Vi hade kunnat vara i Staffanstorp, i Bålsta eller i Örebro, men vi är i Skanör, det ökända rikemansgettot i Sveriges mest ökända kommun.
– Kolleger brukar ju säga när de hör var man kommer ifrån att vad fan, du behöver väl inte jobba, säger Tobbe. Där nere kör väl alla BMW och tjänar två miljoner om året.
Tobbe är två år yngre än jag, säljare på en låsfirma. Han är också den typiske Skanörsbon, just för att han inte har generationer bakom sig på orten (min egen släkt kom hit 1917, när min farmors far tog över smedjan). Tobbes föräldrar kom hit i början på 70-talet, när den stora inflyttningen av bofasta kom.
Det var hit man skulle flytta om man var som Tobbes far, framgångsrik säljare, dessutom intresserad av ridsport. Skanör och Falsterbo fick nytt folk, men samtidigt gick mycket av de gamla städernas särart förlorad. Tågen slutade gå 1974, Falsterbonäset gick upp i den nybildade storkommunen som till ortsbornas grämelse fick sin centralort i Vellinge.

Just järnvägen hade bundit samman de isolerade kuststäderna med omvärlden. Den byggdes 1902, när en överklass som över hela Europa hade börjat upptäcka havsbadens välsignelse fått upp ögonen för den milslånga sandstranden.
Det slottsliknande badhotellet Falsterbohus uppfördes 1899 och blev snart semestertillhåll för kungligheter med entourage. Disponentvillorna började växa upp i Falsterbo, bilden av ”överklassgettot” på Näset grundlades. När journalisten och författaren Anneli Jordahl gick på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg i början på 80-talet var det hela från hennes perspektiv glasklart:
”EPA-traktor, Porsche, EPA-traktor, BMW”, skriver hon i sin bok Klass – är du fin nog?. ”Tittade man på bilparkeringen var klassamhället nästan komiskt tydligt. Överklassbarn från Höllviken, Skanör och Falsterbo blandades med arbetarungar från Trelleborg och lantisar från småjordbrukarfamiljer runtom Söderslätt.”
Från andra hållet var bilden mindre skarp. Tobbe minns en uppväxt i hyreslägenhet i Falsterbo efter föräldrarnas skilsmässa. ”Man var hemma hos kompisar i jättevillor och i radhus, men alla hade gräsfläckar på jeansen.” Överklassen? Syntes på sin höjd till på somrarna. En Stjernswärd från Ystadstrakten kallade min lillebror för ”sossetunna” i en dispyt en gång.
I farsans berättelser från 50-talets Skanör figurerade disponenterna mest genom att ha med sig pigor som de lokala killarna kunde uppvakta. Vi hade klasskompisar som hamnade på Lundsberg eller Bladins privatskola i Malmö, men de var hopplösa bokstavsbarn och misfits som hade straffat ut sig ur den vanliga skolan.
Men på Söderslättsgymnasiet blev vi medvetna om att vi var ”kanalbarn” – efter Falsterbokanalen, som rent fysiskt skiljer Näset från resten av världen – att vi var stenhårt typecastade i den rollfördelning som åldern krävde.

Det kan inte påstås att vi var oförberedda för rollen. Det var tidigt 80-tal, stämningen på Näset var järnhårt konformistisk. Moderat skolungdom ordnade fester på FBU-gården i Höllviken där man söp, hoppades få hångla och sjöng med i allsången: ”Liten Palme springer över ängen, kpist knattrar, Palme trillar ner.”
Olof Palme levde, klistermärken från EAP med karikatyrer av den hatade satt på folks soptunnor. USA var det självklara idealet, odrägliga utbytesstudenter kom hem och berättade om hundratals tv-kanaler och att de visste vem som skjutit J R Ewing. Jag flyttade till Skanör vid tiden för kärnkraftsomröstningen 1980, höll egentligen på Linje 3, men vågade inte erkänna det (NEJ TILL KÄRNKRAFT=KOMMUNISM stod det på klistermärken på mina klasskompisars Cavaletväskor) utan yttrade försiktiga sympatier för socialdemokraternas Linje 2. Min anpasslighet hjälpte inte: jag fick heta ”sosse” resten av terminen.
”Sosse” var ett självklart skällsord. Andra var ”böss”, ”bonne” och ”badjävel”. Böss körde flakmoppe, bar jeansjacka och trädde träskor på händerna när de slogs, de fanns i Skanör och Falsterbo också (och var, fick jag förvirrande nog veta av farsan, i stor utsträckning barn till de ursprungliga Skanörsborna).
Badjävlar var de föraktade turister som tillbringade sommardagarna i bilköer utanför Näset. (Det fanns en badge, ”Jag är ingen badjävel, jag är uppfödd här”, förvirrande i och med att hela poängen med Näsetbor var att de var inflyttade.)
Bönner var folk från Vellinge och byarna där omkring, från Tygelsjö, Skegrie och Hököpinge. Dessutom fanns det spaggar, som höll till på Gustav i Malmö (=Gustav Adolfs torg) och sades sparka ner dem som var oförsiktiga nog att våga sig dit. Att bli ”fotad av spaggar” var ett närmast mytiskt öde, som alltid hade drabbat någons kompis kompis.

Det var brackigt och inskränkt, men det var inget överklassfenomen. Hela kommunen var en uppkomlingskommun, en jag-har-alltid-fått-klara-mig-själv-kommun, en nyrik och smaklös kommun av medelklassare som inte hade vett att dölja sina överlägsenhetskänslor.
Tobbes bakgrund är typisk igen – farfar stenhuggare, morfar lantbrukare från trakten utanför Staffanstorp.
– Han kallade på mig en gång, minns Tobbe, och då var det ett tv-inslag från Stockholm, några rastakillar på Sergels torg. ”Torbjörn, vet du vad di där e? Di e balubas!."
Här härskade folk som jobbat sig upp, som hade skit under naglarna, som köpt eget hus nära golfbanan och fan inte tänkte skämmas för den saken. Vellinge kommun var negativbilden av -68, tillflyktsort för alla de 40-talister som tyckte precis tvärtemot sina tongivande generationskamrater.
Effekten blev självgenererande. Alla som ville något annat, alla vi kanalbarn som inte ville vara kanalbarn, vi flyttade därifrån. Redan 1976 var moderaterna största parti i kommunen. 1988 hade de egen majoritet. I senaste valet fick de 68 procent av rösterna, en större majoritet än något annat parti i någon annan svensk kommun.
Göran Holm, mannen som styrt kommunen sedan 1981, är en logisk konsekvens. I Bert Karlssons, Jan Stenbecks och Robert Aschbergs decennium var det typiskt att beundra ett kommunalråd som var stor i käften, slog näven i bordet, och spökade ut sig till riddare vid lokala jippon.
I Vellinge behövdes det inga nydemokrater, i Vellinge var det redan drag under galoscherna med en stark man som klädde ut sig till tomte och uppträdde på de kommunala julkorten med blondiner under armen. Den politik som fördes var lika logisk. Detta var inte bara moderater, det var en generation av moderater som vuxit upp med en Ulf Adelsohn i bastkjol. Allt som var ”sossigt” var tråkigt och sossigt var allt som sossar sysslade med – skatter, socialbidrag, kollektiva lösningar. Skylten vid kommungränsen var logisk: ”Här är friheten större och skatten lägre.”

– Farsan gillade Holm, blev alltid nervös om man pratade illa om honom, säger Torbjörn. ”Ah, men han säger vad han tycker, han gör så mycket för kommunen.” Om han sa nåt klumpigt, då skrattade man alltid lite grann, ah Holm, han är för jävlig (uppskattande tonfall). Han var en man av folket som vågade säga sin mening.
Den omtalade rasismen?
Tobbe tog en öl på puben i Höllviken förra veckan, berättar om hur diskussionen bland gästerna dominerades av hur Sverige hotas av invandrade muslimer.
Min far berättar om bekanta som hävdar att de ”ensamkommande flyktingbarnen” i själva verket är utsända självmordsbombare från någon militant koranskola. Men i grunden handlar det om en kommun som fastnat i tiden. Tobbe hämtar en skolkatalog från Skanörs skola, där hans flickväns dotter går. På vår tid var det fem klasser i varje årgång; nu är det en enda. Vilken barnfamilj har råd att flytta ner nuförtiden, med dagens huspriser?
– Det är ju aldrig så att folk öppet har sagt att vi ska fan inte ha några invandrare här, säger Tobbe. Folk jag känner har normala åsikter, fattar väl att ingen flyr från sitt land för att man tycker det är kul. Men man har kunnat byta ämne och sagt, nu tar vi en kopp kaffe i stället. Och det har varit lätt att göra eftersom politikerna har låtit oss göra det, det har funnits en tyst överenskommelse att detta snackar vi inte om.
Här sitter vi: i köket där tiden har stannat. Ändå har nånting förändrats. Länge kunde Vellinge kommun dribbla bort frågan om flyktingmottagande utan att göra bort sig som rasister inför hela nationen – som de bonniga kusinerna i Sjöbo. I stället hänvisade man till att man inte hade någon kompetens på området. ”Tror fan det”, som Tobbe säger, ”när man sett till att aldrig skaffa sig den.” Flyktingmottagande, löd den tysta undertexten, var också något sossigt.
Men när nu Lars-Ivar Ljungman, kommunalrådet Holms efterträdare, gjorde sitt uttalande om att han trodde sig ha kommunens tysta majoritet bakom sig i motståndet mot flyktingförläggningen i Hököpinge, då bröts tystnaden. Inte ens Vellingebor vill vara Vellingebor längre.
– Man får plötsligt reda på vad alla andra tycker, säger Tobbe. Och då inser man plötsligt hur underligt det är att man som medborgare inte har reagerat på det här tidigare.