Kulturjournalistik
På en strand i Italien stavar jag mig igenom några italienska kultursidor. Till exempel kulturbilagan i söndagens Corriere della Sera. Men vad nu, omslaget pryds inte av ett stort ansikte utan av en fantasieggande abstrakt målning. Och inuti högklassiga artiklar i snart sagt alla ämnen, mer kunskapsrika resonemang än en armé av åsikter. Jag hade nästan glömt att det kunde vara så.
Svenska morgontidningar verkar ha valt att gå åt motsatt håll, mot ett annat kulturbegrepp än det kontinentala och en av dem excellerar i personfixerad journalistik med allt större bylinebilder på tidningens förträffliga medarbetare. En sådan personfixering finns inte i Italien, eller i Tyskland och Frankrike; skribenternas utseende saknar intresse.
I den här söndagens Corriere della Sera läser jag bland annat en tankeväckande artikel om dilemmat att gömma undan och dölja spår, till exempel Günter Grass som först 78 år gammal bekände att han i sin ungdom deltagit som frivillig i Waffen SS. Eller Wislawa Szymborska som så långt som möjligt smusslat undan sina hyllningsdikter till Stalin från 1940- och 50-talet. Och en hel rad italienska författare, konstnärer, musiker och arkitekter som länge stödde Mussolini.
Alla har tyngts av en börda av hemligheter och skam. Men det vore inte vare sig möjligt eller mänskligt att inte ha lik i garderoben efter att ha överlevt Europas krig och statskupper. I Szymborskas fall tror jag Czeslaw Milosz, för oss oskuldsfulla, har beskrivit mekanismerna bättre än någon annan i essäboken Själar i fångenskap; hur de intellektuella i Östeuropas diktaturer utvecklade en förmåga att spela teater för att övervintra. Milosz kallar denna speciella överlevnadsstrategi för "ketman" och skriver: "Den eviga maskeraden kan stundom förefalla olidlig, men den skänker också deltagarna en viss tillfredsställelse.
Man känner sig ganska stolt när man utan att darra på manschetten kan försäkra att svart är vitt, lyckas se gravallvarlig ut fastän man ler invärtes, förstår att hyckla kärlek fastän man hatar och vet att spela dum fastän man är klok."
Risken är förstås att man till slut inte vet vem man är i ketmans spegellabyrint av rollspel, och den förvirringen omges i efterhand av skam och tystnad.
