För Ingemar Hedenius var musiken den enda försoningen i en ondskefull värld. Lars Gustafsson läser Thure Stenströms bok om den kontroversielle filosofen.
Om vi inte längre har tillgång till religionens tröst – vad återstår då? Vad finns det för skäl att leva i en värld där det onda förefaller att klart uppväga det goda? Kan Mozarts existens uppväga de tyska koncentrationslägrens fasor? Kan Gödels bevis eller den allmänna relativitetsteorin uppväga världskrigens lidanden? Eller är sådana betraktelsesätt – vi finner dem hos viktiga filosofer som Schopenhauer och Nietzsche – alltför kvantitativa?
Filosofen, esteten och musikern Ingemar Hedenius sökte ett svar. Och han fann ett slags svar. Men det var dyrköpt.
I Tro och vetande (1949) ville Ingemar Hedenius visa den kristna religionens uppenbara orimlighet. Argumenten var egentligen välkända sedan antiken och i fullt bruk sedan den franska upplysningen; Voltaire, Diderot, Holbach. Det kristna gudsbegreppet – och något annat förefaller Hedenius inte ha bekymrat sig om – rymde en uppenbar och oöverkomlig självmotsägelse: Gud kan omöjligt vara både allsmäktig och välvillig.
Nedsänkt i sin omedelbara samtid blev Hedenius både tidstypisk och kontroversiell. Svante Nordins Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid (2004) är väl standardboken om denna utveckling.
Litteraturforskaren och idéhistorikern Thure Stenström, författare till bland annat två viktiga böcker om existentialismen i Sverige, kommer nu med Ingemar Hedenius heliga rum: Sofokles. Kierkegaard. Mozart. Det har blivit en väldigt fascinerande bok. Genomtänkt och väl dokumenterad ifrågasätter den inte Nordins bok. Men den kompletterar den. Stenström gör oss den förnämsta tjänst en humanist kanske kan åstadkomma: han gör en människa begriplig.
Hedenius var alltså pessimist i samma mening som Schopenhauer. Han kunde inte se att det goda i den mänskliga existensen kunde uppväga det onda. Med hjälp av tre områden där filosofen med förkärlek uppehöll sig – Sofokles tragedier, Sören Kierkegaards filosofi och den högt älskade musik som han ett helt liv ägnade sig åt, som utövande flöjtist, lyssnare och teoretiker, visar Stenström hela den existentiella grund som var Ingemar Hedenius.
Det finns egentligen ett mycket effektivare argument för kristendomens absurda orimlighet än självmotsägelsen. (Som ju alltid kan bli föremål för sofistiska omtolkningar.) Och det finner vi hos Sören Kierkegaard.
Redan många samtida såg det så. Kierkegaard var det slutgiltiga argumentet mot en allvarligt uppfattad kristendom. Filosofens krav på en reservationslös underkastelse under en outhärdligt tyrannisk gud demonstrerade hela orimligheten i denna religion.
Medan Sofokles i sina mörka tragedier förefaller se ett slags fönster, en utväg, en försoning, som har att göra med den säregna determinismen i dessa verk – Oidipus väljer hela tiden själv sitt öde, det är ingen partikelbana – lämnar Kierkegaard inga utvägar alls. På ett väldigt intressant sätt visar Stenström hur detta hos Hedenius så småningom leder till en motvillig fascination. Han kommer inte undan ”puckelryggen” heter det i en dagboksanteckning. Han kallar Kirkegaard så. Han älskar honom på ett förtvivlat sätt.
Musiken blev fönstret. Hedenius musicerade – mycket flitigt, snarast professionellt – och han lyssnade och han reflekterade. Det är synd att han inte hann ägna sig lite mer åt musikfilosofi.
Hans preferenser var mycket bestämda. Han tenderade som vissa krukväxter att luta sig alltmer mot det ljusa och bort från det mörka. Mozart och den glada sidan hos Bach, inte den pietistiskt gråtmilde, var gudar. Han avvisade mycket kategoriskt Wagner. Vilket kan ge ett något förhastat intryck.
Visst var Wagner tysk och visst använde han pukor och trumpeter. Men något märkvärdigt måste det väl ändå ha varit med den kompositör som spräckte den västerländska harmonikens stora underbara glasbubbla på ett sätt som den ännu inte har hämtat sig från, och som transponerade Schopenhauers filosofi till något som närmast ser ut som dagens mera avancerade computerspel?
Brahms tyckte han heller inte om. När jag läser om detta i professor Stenströms briljanta bok minns jag en obetalbar diskussion jag hade med Ingemar Hedenius en sen kväll i Filosofiska föreningen någon gång kring 1962. Det började, tror jag, med att jag berättade att jag beundrade Brahms symfonier och särskilt den fjärde.
Då kom Hedenius in på sista satsen, passacaglian, alltså de fyrtaktiga variationerna över ett koraltema som ju präglas av ett visst dynamiskt eftertryck:
”I realskolan blev jag ofta uppklådd på hemvägen av några skitstövlar som var starkare än jag. Jag gick till min pappa, medicinprofessorn, och beklagade mig. Han gav mig strax ett råd: ’Välj ut ett ställe, ett enda ställe på motståndaren och slå där. Om du slår på samma ställe tillräckligt länge gör det ont. Jävligt ont.’ Behöver jag tala om att jag följde rådet? Precis sådan är fjärde satsen i Brahms fyra.”
