En bit in i Bergtagen finns en scen som inte går att glömma. Huvudpersonen Hans Castorps kusin, Joachim Ziemssen, har råkat försova sig och kommer ut i korridoren när de andra sanatoriegästerna är i matsalen. Det är då man diskret passar på att ge de döende sista smörjelsen. Prästen öppnar dörren till en ung flickas rum, flickan förstår plötsligt vad som är på väg att hända och gömmer sig gråtande under täcket.
Ziemssen återberättar händelsen för sin kusin i ett märkligt avslaget tonfall, den leder, som allting annat i romanen, till en vältalig filosofisk diskussion (om döendets värdighet) och så får Hans Castorp får ett skrattanfall.
Det är lätt att få känslan av att det är det
Bergtagen handlar om. Alla de långa exkurserna om tidens natur, alla de utförliga beskrivningarna av grammofoner, röntgenfotograferingar och bob-sleightävlingar på den mondäna skidorten, alla de hetsiga idédiskussionerna om klassisk humanism och katolicismens psykologiska samband med politiken är katten som går kring dödsångestens heta gröt.
Det har delvis med Thomas Manns stil att göra: en omständligt och aristokratiskt distanserad prosa som ärligt talat kräver en del tillvänjning. Men i första hand med miljön: sanatoriet där de dödssjuka lyxpatienterna dricker champagne och bedriver febriga kärleksintriger i sällskapsrummet är en plats som förnekar döden och hämtar hela sin energi från den.
Och samtidigt - det är det som en gång gjorde romanen så revolutionerande - har den paradoxen ätit sig in i själva dramaturgin.
Brukar det sägas att det är huvudpersonens handlande som driver en roman? Här har vi en huvudperson som knappt handlar överhuvudtaget, låter sig fångas in av sanatoriemiljön utan att vara särskilt sjuk och som inte hade kommit därifrån alls om inte världskriget hade brutit ut.
Thomas Mann. Foto: Owe Sjöblom/Scanpix
Var det inte den tyske litteraturens fader som sa att konstnären skulle gestalta, inte prata ("Bilde, Künstler, rede nicht!")? Tja, hade hans mest berömde efterträdare följt påbudet hade det blivit så där 35 procent kvar av den här romanen.
Och det är väl det som fortfarande gör sanatoriet Berghof till en så fascinerande och främmande plats att besöka. Föregångaren
Buddenbrooks blev en succé när den nyöversattes för något år sen (av samma Ulrika Wallenström som nu gjort om bedriften). Det ska bli intressant att se hur
Bergtagen tas emot, för trots (eller kanske "tack vare") sin modernism är den på många sätt mer fången i sin tidsbubbla än borgarna i det patriciska Lübeck.
Hans Castorp, den passive melankolikern som flyr "låglandets" stök och stoj har inte samma aktualitet och samma nyskapande kraft som romangestalt i dag som åren efter Första världskriget. Idédiskussionerna mellan de allegoriskt uppskruvade bipersonerna har fått ett visst kuriositetens skimmer över sig.
Men de stora scenerna, Mynheer Peeperkorn som håller sin ohörbara monolog till vattenfallet, den sorgsne humanisten Settembrini som vinkar adjö till Hans Castorp med höger hand "medan han med ringfingertoppen på den vänstra snuddade lätt vid ena ögonvrån" är fortfarande lika levande.
Thomas Mann ville prata en del i den här boken, men han kunde gestalta också.
