Den enda möjligheten att läsa Thomas Bodströms Lobbyisten är som ett slags nyckelroman. Litterärt är den lika nyansrik som en vuvuzuela.
Behållningen ligger i stället i att få tillträde till Bodströmsamhällets innersta, sjaskigaste rum. Boken skulle mer träffande ha betitlats som ”Hämnden”. Är den korkade och avdankade borgerliga justitieministern Gerd ett nidporträtt av Beatrice Ask efter en valförlust 2010? Vem från Aftonbladet eller Expressen har inspirerat till Linus, den korrumperande murveln på Kvällspressen? Han som bär sladdrig t-shirt som sällan ”sitter bra på lönnfeta män”.
Själv skymtar Bodström mest, liksom i de föregående två deckarna, i advokaten Mattias. Det är också den karaktär som beskrivs mest komplext, vilket i det här sammanhanget säger väldigt lite.
Men Mattias är en samvetsgrann pappa, yrkesman och lojal socialdemokrat, samtidigt en notoriskt otrogen typ som trots det inte står ut med tanken på att hans fru ligger
med sin personliga tränare.
Sexualbeskrivningarna är i sig ett genant kapitel: ”Hon ville ha honom nu, kunna ge sig hän åt honom, älska med honom. Det värkte i kroppen av längtan.”
Kanske försöker Bodström med den stressade och sexuellt frustrerade karaktären Mattias sälla sig till skildrarna av den moderna mannen som vantrivs i det jämställda äktenskapet.
Det finns dock ingen anledning att ta omvägen via Lobbyisten. Hans egen blogg är ett läskigt samtidsdokument i sig självt. Politiska kommentarer varvas med bilder på skrubbsår från inspelningen av Fångarna på fortet och en bekännelse om att regnet fick honom att gå på skolavslutning i stället för på golfrunda.
Integritet har aldrig varit Bodströms grej.