Nils Schwartz läser Thomas Bernhards bok Mina priser.
Den tjurige och oefterrättlige österrikaren Thomas Bernhard blev ett namn i Sverige först med översättningen av första delen av hans självbiografi 1986, tre år före hans död vid 58 års ålder. Någon storsäljare har han inte blivit - vare sig i bokhandeln eller på teatern - men hans fan club växer stadigt, både här och i andra länder. Den som en gång har berusats av hans repetitiva litanior över tillståndet i världen i allmänhet och Österrike i synnerhet, har för evigt hans satsmelodi ingraverad i öronvaxet och vill bara ha mer.
Det finns i så fall mycket att ta av. Bernhards verklista omfattar mer än 60 titlar - poesi, prosa, dramatik. Bara en liten del är dock översatt till svenska. Han introducerades visserligen i Sverige med romanen Kalkbruket (1970) redan 1972 utan att lämna större eftertryck.
Men när självbiografins fem tunna volymer (1975-82), alla satta i ett enda textblock gavs ut i svensk översättning av Susanne Widén och Lars W Freij åren 1986-1990 blev Bernhard ett namn på alla litteraters läppar i Sverige. Också en och annan av hans pjäser spelades - Ernst-Hugo Järegårds formidabla gestaltning av titelrollen i Teatermakaren på Dramaten 1989 har stannat i mitt minne.
Det kommersiella intresset för Bernhard var dock begränsat. Vi hann få också hans sista roman Utplåning översatt och dessförinnan ett prosaurval, Helt enkelt komplicerat, samt romanen Wittgensteins brorson. Men sedan tycktes ridån vara nerdragen för gott, sånär som på någon enstaka pjäsuppsättning.
Men tack vare förlaget Tranan kan Thomas Bernhard nu 25 år efter genombrottet i Sverige få sin andra renässans. Tranan började lite försiktigt 2004 med att ge ut romanen Undergångaren (1983), vilken sedan har följts av Skogshuggning (1984, på svenska 2007), Gamla mästare (1985, på svenska 2010) samt Bernhards sista pjäs Heldenplats (1988, på svenska 2011), alla i utmärkt översättning av Jan Erik Bornlid.
Nu meddelar Tranan att man har övertagit rättigheterna till Thomas Bernhards samtliga verk i Sverige och firar tilldragelsen med att återutge inte bara självbiografins fem delar i en vackert formgiven volym utan också den så kallade sjätte delen, Wittgensteins brorson, och som grädde på moset Bornlids översättning av Mina priser, postumt utgiven i Tyskland 2009.
Mina priser rör sig i tiden efter självbiografin, vilken i huvudsak omfattar Bernhards unga år. I all sin typiska vresighet är det nog hans roligaste bok. Han försöker här hantera det faktum att han tar emot priserna för pengarnas skull, samtidigt som han djupt föraktar dilettanterna som delar ut dem. Äran skiter han i, och hans tacktal är av den arten att en kulturminister rasande lämnar salen. Efter 1970 var det få som vågade ge honom några priser. Bernhard kunde andas ut.
Ofta är en moster hans följeslagare på ceremonierna. Hon hette egentligen Hedwig Stavianicek, en 37 år äldre änka som Bernhard hade en relation med sedan tidigt 50-tal.
Den som trivs bäst i normaliteten bör akta sig för Thomas Bernhard. Han skakar om den, bryter ner den och tvingar oss att ompröva alla intellektuella och sociala förstelningar och beteendemönster.
Att läsa honom är som att sugas ner i en malström av malande misantropi och förakt för oärlighet. Man går renad ur badet, med katharsis som en uppfriskande klorchock i näsborrarna.
