Thomas Anderberg: Den stora konstsvindeln – en Brillobok

Publicerad
Uppdaterad
Thomas Anderberg försöker ärerädda Pontus Hultén i en bok om Brillobluffen. Natalia Kazmierska ser honom knyta in sig själv i det manliga nätverket.
Det mest fascinerande är inte hur mycket skit mäktiga män kan komma undan med, utan hur mycket möda andra är beredda att lägga ner på att försvara dem.
DN-skribenten Thomas Anderberg var där och duttade med pudervippan redan när Brilloskandalen uppdagades 2007. Nu skyfflar han ur beautyboxen för att återupprätta Pontus Hulténs heder.
Den stora konstsvindeln bygger på Expressens scoop om hur den forne Moderna museet-chefen snickrade och sålde falska kopior av Andy Warhols svintolådor. Det är talande, om än ohederligt, att Expressens reportrar bara nämns en enda gång, medan det kryllar av referenser till obskyra amerikanska 70-talskritiker som George Dickie.
Likt en kulturteoretisk rörmokare ger sig Anderberg ut för att hitta någon annan att skylla på.
Lite rörande är det att se hans ansträngningar för att måla upp Hultén som den ädle hjälten. Till exempel argumenterar Anderberg för att Hultén också var en sorts konstnär, eftersom han ju i ungdom prövat sig fram under pseudonymen Bo Ek.
Hulténs ”omvittnat drastiska humor” härrörs till att han en gång satt i redaktionen för Blandaren. Och att den stormrike konstsamlaren strosade runt på sitt franska slott i Loiredalen och ”äcklades” av kapitalismen, bevisas med några hippieanteckningar från 50-talet.

Visst tjänade Pontus Hultén storkovan på sin Brillobluff.
Han stuvade undan lådorna i slottsförrådet, förfalskade äkthetsintygen och sålde skrupelfritt till konsthandlaren Ronny van de Velde för miljonbelopp. Hade Hultén varit i livet hade han förmodligen blivit åtalad för bedrägeri.
Men syftet var högre, finare, propsar Anderberg.
Han är så besatt av att rentvå Hulténs rykte att han inte ens drar sig för att beskriva hur denne store man slänger ut månglarna ur templet och öppnar konstmuseernas portar för ”de fattiga”.
Mot denna änglagestalt ställs naturligtvis Judas – Warhol själv. En impotent vekling som sålde sin själ till skräpkulturen, i Anderbergs historieskrivning.
Trots detta bibeltöcken finns det mycket jag håller med om.
Att det numera säljs tavlor för en halv miljard kronor är bisarrt. Att vi har väldigt lite insyn i hur konstmarknaden trissar upp dessa priser är problematiskt. Och att kritikerna skiter i att granska detta, är kanske värst av allt.

Men det är underligt att Thomas Anderberg inte ser orsakerna. Istället försjunker han i sagor om Konstvärlden och Världen Utanför, en sorts Neverneverland-konstruktion för farbröder som vägrar växa upp.      
I Den stora konstsvindeln får man en bra bild av hur ett sådant manligt nätverk faktiskt funkar i verkligheten.
Pontus Hultén var nämligen inte ensam.
Till exempel övervakades tillverkningen av de falska lådorna av Björn Springfeldt, då Moderna museet-boss, som även glatt tog in boxarna som en donation till samlingen. Kollegan Bo Nilsson, tidigare intendent på Moderna kände också till dem, och såg till att de ställdes ut på danska Louisiana. Katalogtexter som intygade Brillolådornas äkthet visade sig bestå av ”minnesbilder” signerade Pontus Hulténs vänner, konstkritikern Ulf Linde samt Olle Granath – också han före detta Moderna museet-direktör. Och så vidare.
När Anderberg konfronterar dem blir de tysta, eller pratar om sin enorma respekt för Hultén. ”Han tyckte inte om att bli emotsagd” som Olle Granath säger.
Det är just denna blinda auktoritetstro som skapar maktmissbruk, korruption och röta i konstvärlden.
Thomas Anderberg ser inte gubbväldet eftersom han står mitt i det.

Natalia Kazmierska är medarbetare i tidningen City. Det första Brilloscoopet gjordes av Expressens journalister.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag