Det mest fascinerande är inte hur mycket skit mäktiga män kan komma undan med, utan hur mycket möda andra är beredda att lägga ner på att försvara dem.
DN-skribenten Thomas Anderberg var där och duttade med pudervippan redan när Brilloskandalen uppdagades 2007. Nu skyfflar han ur beautyboxen för att återupprätta Pontus Hulténs heder.
Den stora konstsvindeln bygger på Expressens scoop om hur den forne Moderna museet-chefen snickrade och sålde falska kopior av Andy Warhols svintolådor. Det är talande, om än ohederligt, att Expressens reportrar bara nämns en enda gång, medan det kryllar av referenser till obskyra amerikanska 70-talskritiker som George Dickie.
Likt en kulturteoretisk rörmokare ger sig Anderberg ut för att hitta någon annan att skylla på.
Lite rörande är det att se hans ansträngningar för att måla upp Hultén som den ädle hjälten. Till exempel argumenterar Anderberg för att Hultén också var en sorts konstnär, eftersom han ju i ungdom prövat sig fram under pseudonymen Bo Ek.
Hulténs ”omvittnat drastiska humor” härrörs till att han en gång satt i redaktionen för Blandaren. Och att den stormrike konstsamlaren strosade runt på sitt franska slott i Loiredalen och ”äcklades” av kapitalismen, bevisas med några hippieanteckningar från 50-talet.

Visst tjänade Pontus Hultén storkovan på sin Brillobluff.
Han stuvade undan lådorna i slottsförrådet, förfalskade äkthetsintygen och sålde skrupelfritt till konsthandlaren Ronny van de Velde för miljonbelopp. Hade Hultén varit i livet hade han förmodligen blivit åtalad för bedrägeri.
Men syftet var högre, finare, propsar Anderberg.
Han är så besatt av att rentvå Hulténs rykte att han inte ens drar sig för att beskriva hur denne store man slänger ut månglarna ur templet och öppnar konstmuseernas portar för ”de fattiga”.
Mot denna änglagestalt ställs naturligtvis Judas – Warhol själv. En impotent vekling som sålde sin själ till skräpkulturen, i Anderbergs historieskrivning.
Trots detta bibeltöcken finns det mycket jag håller med om.
Att det numera säljs tavlor för en halv miljard kronor är bisarrt. Att vi har väldigt lite insyn i hur konstmarknaden trissar upp dessa priser är problematiskt. Och att kritikerna skiter i att granska detta, är kanske värst av allt.

Men det är underligt att Thomas Anderberg inte ser orsakerna. Istället försjunker han i sagor om Konstvärlden och Världen Utanför, en sorts Neverneverland-konstruktion för farbröder som vägrar växa upp.      
I Den stora konstsvindeln får man en bra bild av hur ett sådant manligt nätverk faktiskt funkar i verkligheten.
Pontus Hultén var nämligen inte ensam.
Till exempel övervakades tillverkningen av de falska lådorna av Björn Springfeldt, då Moderna museet-boss, som även glatt tog in boxarna som en donation till samlingen. Kollegan Bo Nilsson, tidigare intendent på Moderna kände också till dem, och såg till att de ställdes ut på danska Louisiana. Katalogtexter som intygade Brillolådornas äkthet visade sig bestå av ”minnesbilder” signerade Pontus Hulténs vänner, konstkritikern Ulf Linde samt Olle Granath – också han före detta Moderna museet-direktör. Och så vidare.
När Anderberg konfronterar dem blir de tysta, eller pratar om sin enorma respekt för Hultén. ”Han tyckte inte om att bli emotsagd” som Olle Granath säger.
Det är just denna blinda auktoritetstro som skapar maktmissbruk, korruption och röta i konstvärlden.
Thomas Anderberg ser inte gubbväldet eftersom han står mitt i det.

Natalia Kazmierska är medarbetare i tidningen City. Det första Brilloscoopet gjordes av Expressens journalister.