Göran Hägglund, dåvarande partiledare för Kristdemokraterna, återlanserade begreppet "verklighetens folk" 2009. Ursprungligen användes det av populistpartiet Ny demokrati. Foto: CORNELIA NORDSTRÖMGöran Hägglund, dåvarande partiledare för Kristdemokraterna, återlanserade begreppet "verklighetens folk" 2009. Ursprungligen användes det av populistpartiet Ny demokrati. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Göran Hägglund, dåvarande partiledare för Kristdemokraterna, återlanserade begreppet "verklighetens folk" 2009. Ursprungligen användes det av populistpartiet Ny demokrati. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: THEO ELIAS LUNDGRENTherese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: THEO ELIAS LUNDGREN
Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: THEO ELIAS LUNDGREN
Therese Bohman

Visst finns det en medieelit

Publicerad

Idén om verklighetens folk har gjort comeback i politiken, men knappast på kultursidorna.

Therese Bohman läser två unga stjärnförfattare från arbetarklassen och funderar över ordets makt.

Jag är inte kristdemokrat, men jag är antagligen bisarrt långsint: jag är fortfarande arg över reaktionerna på Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk” för åtta år sedan.

Jag minns det tydligt, hur alla kultur- och mediemänniskor som befolkar mina sociala medier-flöden vältrade sig i hånfullheter och skämt om ”overklighetens folk”, köksbord och svårartade performancevrål.

”Fattar ni verkligen inte vad han menar?”, tänkte jag. ”Eller låtsas ni bara att ni inte fattar vad han menar? Och vilket är i så fall värst?”

Tanken på att människor med makt över det offentliga samtalet koketterade med hur fullständigt obegriplig tanken på ”verklighetens folk” var gör mig fortfarande arg. Man kan ha invändningar mot orden (samtidens favoritsysselsättning), men innebörden satte fingret på något viktigt: Att det fanns – och finns, ännu tydligare i dag – en klyfta i Sverige: mellan stad och land, medelklass och arbetarklass, de som har makt över orden och de som inte har det.

 

LÄS MER – Somar Al Naher: Varför är politikerna så tysta om männen som köper sex i Almedalen?

Edouard Louis och J.D. Vance

Under försommaren har jag läst två böcker om arbetarklassen, en om USA och en om Frankrike. I ”Hillbilly – en familj och kultur i kris” (Dualis), som precis har kommit ut på svenska, skriver J. D. Vance om sin uppväxt i amerikansk white trash-miljö. Mot alla odds tog sig Vance från Ohios förfallande industristäder till en juristexamen vid Yale. En liknande historia berättar den franske författaren Édouard Louis i ”Göra sig av med Eddy Bellegueule” (Wahlström & Widstrand, 2015). Den handlar om Louis uppväxt i den nordfranska industriorten Picardie, och framför allt om att vara homosexuell i en ytterst homofob miljö.

Édouard Louis, författare till "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule"Foto: ARNAUD DELRUE

Båda uppväxtskildringarna utspelar sig bland de människor som brukar kallas globaliseringens förlorare, och båda berättelserna är till stora delar tragiska och brutala, kantade av våld och missbruk. Och trots att de på de senare punkterna skiljer sig från min egen uppväxt, finns det människor, attityder och åsikter i dem som påminner om det som fanns omkring mig, men som jag nästan aldrig ser skildrat någonstans. Människor som på samma gång hyser de motstridiga åsikterna att staten borde göra mer (särskilt när det gäller sjuk- och äldrevård och lag och ordning) och att staten borde låta bli att lägga sig i vanliga människors liv. Den bestämda uppfattningen att man bör vara hel och ren, arbeta och göra rätt för sig, och avståndstagandet från personer eller grupper – hos Louis ”slöddret och förortsaraberna”, hos Vance de ännu trashigare grannarna – som har det stökigt hemma, lever på bidrag och har ouppfostrade ungar. Misstron mot medier, och den bestämda känslan av att ingen lyssnar på en, eller beskriver ens verklighet.

De som röstade för Trump och Le Pen

Vances bok fick stor uppmärksamhet i USA i samband med presidentvalet eftersom den erbjöd ett inifrånperspektiv från ett skikt av samhället som Donald Trump vände sig särskilt till, och Edouard Louis har senare, i samband med Front Nationals framgångar i Frankrike, beskrivit sin uppväxtmiljö som ett starkt fäste för dem.

Och när jag sitter med de båda böckerna utlästa – slukade! – framför mig, tänker jag att det är konstigt att röster med den typen av erfarenheter har saknats så fullständigt i den svenska offentligheten.

Samtidigt har jag en känsla av att rädslan för att liksom bli besudlad av det man skildrar är så stor att de som borde skriva om saken inte vågar: i det uppskruvade debattklimat som råder framför allt i sociala medier får man antagligen räkna med att anklagas för att legitimera hat, hot och rasism. 

Marine Le Pen, Nationella Frontens kandidat i det franska presidentvalet i våras.Foto: SEBASTIEN NOGIER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I en lysande artikel i Dagens Nyheter under våren skrev Édouard Louis om anledningarna till att hans familj röstar på Front National:

De förklarade för mig att de gick och röstade för att Marine Le Pen var den enda som talade om oss, ’småfolket’, när alla de andra kandidaterna ignorerade oss. … Politiken var inte det enda område som hade övergivit oss. Utan också journalistiken, konsten, filmen, böckerna. … Mina föräldrar stoppade Le Pens namn i ett kuvert på valdagarna för att ge igen för denna osynlighet.

"Verklighetens folk"

Att erkänna tankefiguren om en elit mot ”småfolket”, eller ”vanligt folk”, eller ”verklighetens folk”, har blivit så förknippat med en högerpopulistisk verklighetsbeskrivning att många i offentligheten till varje pris försöker att förneka att den är giltig. I mina sociala medier-flöden ser jag ofta självironiska skämt och kommentarer om till exempel ”medieeliten på Söder”, skrivna av människor som troligtvis framstår som just ett slags medieelit i mångas ögon – men som genom att skämta om det vill signalera att någon sådan elit inte existerar i verkligheten, utan bara i konspirationsteorier av Twitter-troll och på ljusskygga publikationer i internets dunklaste vrår.

Men varje gång jag återvänder till människorna som jag växte upp bland känner jag mig som den där eliten, när jag sitter där och är författare och kulturskribent bland människor som jobbar på varvet eller verket eller lagret. Inte för att min tillvaro på något sätt skulle vara viktigare eller värdefullare, utan för att jag har det enorma privilegiet att kunna föra fram mina åsikter i offentligheten, att tala från en plattform som tas på allvar. Den som förnekar att det i den bemärkelsen finns en elit (återigen: man kan bråka om ordet, men inte om innebörden) förtjänar inte att ha det privilegiet.

Édouard Louis menar att det i första hand är vänstern som har svikit den franska arbetarklassen: ”Om den inte kan erbjuda några ord eller ramar som kan få de exkluderade att känna sig representerade, så kommer dessa exkluderade att vända sig till vilken populistisk rörelse som helst som ger sig ut för att omfatta dem.”

Jag tänker att den varningen bör gälla alla anständiga politiska partier, och inte minst alla som har en röst och en plattform i medier. Den som ihärdigt förnekar att det ens skulle gå att tala om något sådant som en klyfta mellan vanligt folk och en medieelit i storstäderna underblåser inte bara bilden av att de som sätter agendan för debatten är världsfrånvända. Den markerar dessutom att röster som kommer från samma håll som J. D. Vances och Édouard Louis inte har något att tillföra.

Kanske är det i själva verket sådana röster som det offentliga samtalet behöver mest av allt.

 

Självbiografier

J D VANCE

Hillbilly : en familj och kultur i kris 

Översättning Carla Wiberg 

Dualis, 288 s.

ÉDOUARD LOUIS

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule 

Översättning Marianne Tufvesson 

Wahlström & Widstrand, 170 s.

 

LÄS MER – Therese Bohman: Idealiseringen av tjejgänget är kvävande 

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Aftonland".

Relaterade ämnen
Therese Bohman
Therese Bohman
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag