Mödrar och söner – men Theodor Kallifatides skriver bara om en mor, sin egen. Och mest om bara en son, om sig själv. Och om sonens kärlek till modern, till henne som förbehållslöst älskat honom. En kärlekssång, interfolierad av faderns efterlämnade, sakliga krönika om sitt liv. Och en kärlek betingad av avstånd och exil: ”min mor är mitt sanna land.”
Fast, som Kallifatides lakoniskt skriver, hemlängtan kan lätt förväxlas med nikotinbegär.
Kallifatides roman är en stillsam undersökning av olika språk och minnesformer: sången, berättelsen, krönikan, romanen. Och därmed av hur ett samhälle minns sig självt, hur dess medborgare ser på sig och andra. Och alla frågorna har på något vis modern som centrum: hon bär dem i sitt sätt att vara.
Medan Theodor i sin anteckningsbok fogar in tolv definitioner av kärlek, rensar modern ett kilo bönor. Kärlekens väsen får oss att slita våra hår, bönor gör oss däremot mätta och belåtna.
Denna moder är en bärare av praktisk kunskap, och därför också av traditionen. I henne lever den grekiska myten ett fortsatt liv, hon citerar Aristoteles utan att hon vet om det: ”Det spelar ingen roll. Berättelsen har erövrat henne genom att överleva i det vardagliga språket, genom att med tiden bli en del av allt man ärver utan att veta om det.”
Mot detta står författaren, han som skriver när andra bereder maten. Hans fråga är strindbergsk och modern: ”kan man vara författare utan att förråda någon eller något?”
Kallifatides text är så förföriskt vacker att man omedelbart frestas att svara ja. Men det svaret är nog förhastat. Något förråds också här, något yppas som kanske inte var avsett att uttalas. Nej, här finns inga nidbilder, inga utfall, bara ett stilla sugande på pipan och ett vemodigt skrivande.
Men titeln står i plural – och säkert säger denna roman något om fler mödrar, fler söner. Ändå sker här ett förräderi: modern och sonen blir exempel i en etnologisk studie.
Mödrar och söner är reducerad till det allra mest nödvändiga. Men en så långtgående reduktion kan också fresta till sentensskrivande. Generaliseringen ersätter det sedda, det teoretiska döljer det empiriska: ”Grekerna blir sina mödrars söner, medan svenskarna blir sitt samhälles söner.”
Den som påstår detta har nog inte förstått hur pojkar blir till män, utan att någonsin sluta vara pojkar, i Sverige. Men om jag tvekar om Kallifatides slutsatser, så rörs jag ändå av hans sätt att berätta om relationen mellan två människor.