Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att skalden Publius Ovidius Naso skulle landsförvisas. Tiden var närmare bestämt år 8 e Kr, och det var Ovidius erotiska diktning som kejsaren ska ha ogillat. Det var i varje fall vad poeten själv förmodade.

Så det var bara för honom att lämna hustru och tonårig dotter kvar i Rom, och i sällskap med sin ende tjänare – en svart slav från Afrika – bege sig till den lilla staden Tomi vid Svarta havet i nuvarande Rumänien. Befolkningen där kallades geter och talade varken latin eller grekiska. Ovidius hade förlorat sitt främsta arbetsredskap – sitt språk, sitt modersmål.

Ingen kan bättre sätta sig in i hur det är för en författare att leva i exil, omgiven av ett främmande tungomål, än en annan författare i exil. Skillnaderna mellan Oividius och Theodor Kallifatides är visserligen stora. Den förre blev tvångsavvisad från sitt hemland och var 51 år när han som en gammal hund skulle lära sig sitta på ett annat sätt än vad han var van vid. Kallifatides kom frivilligt till Sverige när han var 26 år och har varit oförhindrad av andra skäl än möjligen rent familjära att återvända till hemlandet.

I den roman som Kallifatides ger ut i dag, Brev till min dotter, transplanterar han i den romerske poetens kropp och ande en del av sina egna upplevelser och erfarenheter i mötet med exillandet. Och det finns nog en sensmoral i det dubbelperspektivet – att lära sig det nya landets språk är lika viktigt antingen du har kommit dit av fri vilja eller av tvång. Kallifatides låter Ovidius drabbas av den insikten i slutet av romanen. Han skulle för övrigt inte återvända till Rom, utan dog på den främmande orten.

Språket är själva grunden för hur du ska acklimatisera dig till de sociala koderna och de kulturella sederna. Kallifatides roar sig med att utrusta de där geterna vid Svarta havets vintriga kust med traditioner och folkfester som är misstänkt lika svenska seder och bruk, alltifrån "Små grodorna" till "Helan går.

Den sortens satiriska anakronismer tycks mig aningen lättköpt i en roman som annars inte försöker hämta hem överdrivna poänger på kulturskillnader. Den Ovidius som sitter där uppe i romarrikets nordliga utkanter och skriver öppenhjärtiga brev till sin dotter – utan att veta om de någonsin når adressaten – tvingas oftare berätta om tragiska olyckor än lustiga episoder.

När Ovidius ger sin svarte slav frihet, är denne inte så tacksam som han borde vara. Han menar att han ändå inte kan friges från sin hudfärgs fängelse. Hans farhågor kommer att besannas när han har bildat familj med en vit kvinna. Här är det väl snarare patetiken som känns lite lättköpt.

Man kan nog säga att Kallifatides är lite Shakespeariansk när han blandar lätt med tungt och mörkt med ljust i denne sin 29:e bok på svenska. Debutboken 1969, en diktsamling, heter Minnet i exil. Hans senaste roman skulle lika gärna kunna heta "Exilen i minne".

Det säger något om konsekvensen i hans författarskap.