En ny amerikansk musikal har premiär på Broadway i april 2006 för att introduceras i Europa först i september året därpå och då varken i London eller Berlin utan Karlstad. Vibbar, någon?
The wedding singer av och med Adam Sandler var 1998 en gullig och enfaldig liten film om en bröllopssångares kärleksvåndor, kryddad av ett otal 80-talshits som hoppade in och ut i och ur handlingen, kommenterade och lade sig i. Till och med Billy Idol var med i egen hög person. När historien åtta år senare musikaliserats är den fortfarande gullig och enfaldig men med kryddorna från The Police och David Bowie borta och bara Adam Sandlers två originalnummer från filmen kvar. Resten är nykomponerat material av mr Matthew Sklar som nog haft 80-talsnostalgin sklar för sig men inte sett några större möjligheter eller anledningar för musiken att djupare karakterisera och dramatisera.
Jag är total kluven inför vad jag just upplevt på Värmlandsoperan. Man häpnar inför prestationerna som sådana, precisionen i den alls inte lättbemästrade koreografin, autenticiteten i sång och sound, det vältajmade kroppsspråket, alla dråpliga åttiotalistiska poänger i scenografi och kostymering, det enorma trycket och stegringen i första aktens final. Och framför allt Christer Nerfont som bröllopssångaren själv, inne på scenen praktiskt taget hela tiden och med obruten publikkontakt och karisma.
New Jerseyhandlingen har försvenskats – Robbie Hart får heta Robban Hiertha och i stället för till Las Vegas far man på kryssning med Freja. Originalets Bar Mitzvah-ceremoni blir en finsk konfirmation som nog får ses som det enda plumpa övertrampet i Calle Norléns tidstrogna texter och Staffan Aspegrens infallsrika regi. Men varför den amerikanska originaltiteln? Kanske för att bröllopssångare varken är någon vanligare företeelse hos oss eller lär kunna bli det.
För samtidigt som jag applåderar mig öm i handflatorna tänker jag på hur många storartade musikaler som skrivits av Gershwin, Kern, Weill, Porter, Rodgers & Hammerstein, Lloyd Webber, Sondheim, fortsätt själva, och som Värmlandsoperans fabulösa ensemble skulle ha gjort all rättvisa. Jag hade velat veta vem som med till utpressning gränsande övertalningsförmåga förmått teatern att satsa sina krafter på denna bedrövliga kitsch, utan en melodi som fastnar, utom möjligen en, som jag hört förut.
Och var det så att alla samfällt upphävde ett JAAA! inför förslaget, då måste institutionen begrunda att man bär det förpliktigande ordet ”opera” i sitt namn och ompröva sin repertoarpolitik. Att man förra året spelade ett mästerverk som Sweeney Todd är ingen ursäkt, tvärtom.
