Jordbävningen i Japan är en ofattbar tragedi. Tiotusentals människor saknas, familjer, hem och livsverk har slagits i spillror. Men konsertarenan i Sendai står kvar och förhoppningsvis blir inte den planerade konserten med pojkgruppen Hey Say Jump inställd. Det är inte jag som hoppas utan min väninna Seiko.
- I maj måste ju allt ha lugnat ner sig, eller hur? skriver hon i ett mejl, dagen efter jordbävningen som verkar ha utplånat halva Sendai.
Redan ett par timmar efter katastrofen började det dyka upp listor på japanska bloggar över vilka kändisar som hade klarat sig. Därefter fortsatte trogna beundrare med att löpande samla in och förmedla information om vilken sångare eller skådespelerska som har uppdaterat sin hemsida eller twitter efter skalvet och tsunamin.
Oroliga fans vill veta om favoritstjärnan har överlevt. Falska rykten om döda och skadade popartister gör under några timmar många japaner mer upprörda än bilderna av krossade hus och flytande bilar.
Nu, när de flesta av Japans hundratals talangagenturer äntligen har försäkrat världen om att just deras artister har klarat sig utan skråmor, kan de som hysteriskt surfat på nätet efter twitteruppdateringar, i stället koncentrera sig på vänner, släktingar och att städa upp förödelsen i den egna lägenheten. Eller börja oroa sig för efterskalv och exploderande kärnkraftverk.
Självklart beter sig inte japaner ytligare eller konstigare än andra när de hamnar i en katastrofsituation. I kris beter vi oss alla mer eller mindre märkligt. För många japaner blev oron för framtiden kanske så överväldigande att vetskapen om att den bildsköna tv-kändisen fortfarande lever en lättnad och en försäkran om att världen inte kommer att gå under.
Det är svårt att tänka sig Japan utan glättiga tv-shower. Efter skalvet fylldes de flesta kanaler av nyhetssändningar i stället för popstjärnor som sjunger falskt och kvällstidningarna rapporterade plötsligt om annat än sport och kändisskvaller.
När reklamfilmerna och nöjesprogrammen åter drog i gång på halvfart under söndagen var det många som drog en suck av lättnad. Lite av det normala livet är tillbaka.
Nyhetsrapporter med direktsändning från katastrofplatser är knappast vad japanerna är vana vid att se på tv och panelerna med de skrattande kändisarna och reklam för nässprej fungerade lugnande på många.
Vetskapen om att en jordbävning kan inträffa när som helst är något som finns hos alla japaner. Känslan av att det glättiga och ytliga när som helst kan förbytas i svart rök och plötslig död är ständigt närvarande.
De schemalagda strömavbrotten för att spara el som bland annat har släckt de enorma reklamtavlorna i Shibuya, har fått det inofficiella namnet Operation Yashima efter den tecknade filmen Neon genesis evangelion. En filmserie där hjältarna förgör sina fiender genom att förstöra Japans elnät, allt i en mörk och apokalyptisk framtidsvärld.
Min väninna kommer antagligen att kunna gå på konserten i Sendai men hon är också upprörd över att VM i konståkning, som skulle hållas i Tokyo i slutet av mars, är inställt. För att inte tala om att hyllan med hennes porslinskatter rasade i golvet under de värsta skakningarna. Några katter har tappat både svans och öron skriver hon i det upprörda mejl som jag får på söndagsmorgonen.
Allt får märkliga proportioner när katastrofen plötsligt slår ner i vardagen, och kanske känns det lättare att gråta över en porslinskatt än över de hundratusentals människor som har förlorat sina hem.
Marita Lindqvist
kulturen@expressen.se
Marita Lindqvist är journalist. 2004 gav hon ut boken
Kawaii om japansk populärkultur
och idolhysteri.
