Det är något som klickar i heterovärldens solidaritet med hbt-personer. I bokstavlig bemärkelse. På nätcommunityn som Facebook och Twitter trycker heterosexuella för närvarande på ordet "dela" under Youtubeklipp på gråtande bögar.
Förra hösten tillrade tårarna över amerikanska homofilers bekännelseliknande berättelser om sitt annorlundaskap i kampanjen It gets better. (Ett deltagarinitiativ där medelklassbögar på bästa Vakttornet-maner fick dela upp sitt liv i ett före och ett efter, i en olycklig barndom och i ett lyckligt vuxenskap, för att inspirera olyckliga homobarn till klassresor och vidhängande flytt till en storstad.)
Nu är det en video där en förtvivlad 14-årig homopojke via textade lappar försöker förmedla hur ensam han är som valsar runt på samma mediekanaler. Det är en stark och rörande film som redan har plockats upp av etablerade medier och aktiverat tårkanalerna på fler medborgare.
Naturligtvis finns det ingen anledning att tvivla på det bakomliggande engagemanget i eller välviljan bakom heterotrycken på "dela"-ikonen. Folk blir berörda och vill dela med sig av en omskakande berättelse.
Det problematiska, ur gaypolitiskt hänseende, är det rent symptomatiska: att frågor som handlar om strukturell över- och underordning fragmentiseras och förminskas till apolitiska berättelser om enskilda fall. Skogen döljs av träden i form av en 14-åring som mår dåligt och en homofil lokalpolitiker som gråter ut över att han har haft en jobbig uppväxt.
Joel Burns
Det är inte gayrörelsens fel, utan ett utslag av den strukturfobiska och genomindividualiserade tidsandan. I jämförelse med hur det var under det tidiga 00-talets queeryra är det i dag svårare att förmedla en helhetsbild av den diskriminering som dagligen drabbar hbt-personer. Än mindre en radikal sådan. Sist någon försökte - Tiina Rosenberg - fick hon löpa gatlopp, eftersom acceptansen alltid är villkorad.
Enklare därför för en rörelse utan självförtroen de att - i denna tid som hyser en naiv tilltro till punktinsatser, där begreppet identitetspolitik ifrågasätts allt mer och där de politiska analyserna lyser med sin frånvaro - vädja till majoritetssamhällets känsloliv. Med resultatet att viktiga kampanjer riskerar att mätas i antal fällda heterotårar, snarare än de politiska resultat som de faktiskt uppnått.
Det funkar bra ett tag. Men är på sikt en destruktiv väg att gå. Inte minst därför att de a) implicit bekräftar det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg, b) skymmer sikten för strukturerna och c) skapar ett kampanjklimat där metoderna till slut måste bli allt mer emotionellt utstuderade för att få genomslag.
Och rätt vad det är förvandlas bögen, flatan och transpersonen - med sina genuint smärtsamma erfarenheter, men även tickande potential för politisk kampvilja - till ett slags motsvarigheter till kitschkonstens gråtande barn. En symbol för majoriteten att återvända till, spegla sin egen empatiförmåga i och dela med sig av för att visa vilka hedersknyfflar till samhällsmedborgare de är.
För glöm ej detta: att klicka på en "dela"-ikon under en Youtubevideo är engagemang som inte kostar och som förpliktigar till absolut ingenting.
Lika lite som gayrörelsen vinner på att härligt accepterande heterosexuella i missriktad välvilja smäller upp sina ansiktsbilder från Facebook på en SL-buss - som i sommarens nätprojekt Pridebussen - vinner den på att låsas fast i sin roll som gråterska.
