Hur har den franska revolutionen påverkat oss? "För tidigt att säga något om", ska den kinesiske statsministern Zhou Enlai - en av Maos män - ha svarat då han fick frågan av Richard Nixon tidigt 1970-tal. Från folk utanför Norge får jag ofta frågan om hur 22 juli har påverkat det norska samhället. Jag måste svara på samma sätt som Enlai: Det är för tidigt att säga något om.
Somliga säger att vi inte får låta terrorn förändra oss. Andra säger att det inte har förändrat oss, även om det kanske borde ha gjort det. Den pakistanskfödde bloggaren och radioprataren Wakas Mir har uttryckt sin besvikelse över detta: "När inte ens en så stor tragedi, som inträffade på grund av hat mot invandrare, leder till mindre rasism - då känner vi att ingenting kommer att göra det. Det är det många som är väldigt ledsna över", sa han till Vårt Land. I en intervju i samma tidning säger Jon Reichelt, överstelöjtnant och psykiater, att stora kriser vanligtvis inte förändrar ett folks mentalitet. "Händelser som 22 juli gör intryck, men man återgår snabbt till det normala igen. Det är inte så att vi blir snällare, mer toleranta eller mer misstänksamma av sådana här enskilda händelser."
Men har han rätt?
Terroristen själv - Anders Behring Breivik - har under rättegången förklarat sin strategi. Hans önskan, påstår han, var att utlösa det "förtryck" som människor med idéer som han själv får utstå, folk som betraktar myndigheterna som "förrädare" och som inbillar sig att det existerar en gigantisk konspiration som syftar till att göra Europa till en arabisk koloni, Eurabia. Han kallar dem för "nationalkonservativa".
Hans idéer om att nationen är utsatt för ett existentiellt hot - bestående av en yttre fiende och flera inre, "kulturmarxisterna", "de suicidala humanisterna" och "globala kapitalister" - placerar honom emellertid i en helt annan idétradition. Föreställningen om den nödvändiga rening som ska komma fram emot 2083 understryker detta. Anders Behring Breivik är en modern fascist. Sin världsbild har han i hög grad hämtat från en modern, fascistisk rörelse.
Trots detta påminner hans strategi mest av allt om den mörkröda, tyska terrorgruppen Rote Armee Fraktion. Terrorn skulle avslöja myndigheternas egentliga, förtryckande karaktär och underlätta för revolutionen. Den goda nyheten är att den strategin mycket sällan fungerar. Som politiskt instrument är terror i regel högst ineffektivt. Ett terrorangrepp får sällan ett samhälle att röra sig i den riktning som terroristen eller terroristerna önskar. Hotet från terrorister är ett säkerhetshot; ett blodigt och grymt hot, men bara undantagsvis ett hot mot demokratin i sig. Anders Behring Breivik kommer inte att förändra Norge.

Men det kommer hans offer att göra. På Utøya överlevde hundratals ungdomar den ödesdigra dagen. De har alla mist vänner. De har sett och upplevt förfärliga saker; några av dem är obeskrivliga, en del av dem har beskrivits i rätten - även om de verkar obeskrivliga. Hundratals norska ungdomar har känt terrorn inpå bara kroppen.
En av dem är Ina Rangønes Libak, 22 år gammal. Hon blev skjuten genom händerna som hon höll framför ansiktet då hon gömde sig bakom ett piano. I rätten berättade hon: "Jag minns känslan då skotten träffade. Jag upplevde känslan. Jag förstod med en gång vad det var som hände. Jag hade ingen känsel i armarna och jag trodde att de var avskjutna. I munnen fanns en smak som jag aldrig hade känt förut. Jag fick mycket blod i munnen. Jag försökte att hålla käken, som jag var skjuten i, på plats."
Några av dessa överlevande är redan kommunal- och lokalpolitiker. Flera av dem kommer att bli det. Vissa kommer att bli invalda i nationalförsamlingen. Vissa kan komma att ingå i regeringen. Om några år kan Norge ha en statsminister som blev skjuten på Utøya, eller en utrikesminister som har varit tvungen att amputera en arm eller en fot på grund av skottskador.
Men det finns mer att beakta: Norge är ett litet land. Den ungdomspolitiska miljön är liten. Ungdomar i alla partier känner någon som var på Utøya. Var fjärde invånare i Norge känner någon som drabbades av terrorangreppen. Under dessa dagar sent i juli 2011 var Norge ett gråtande land. Politiker grät. Garvade journalister grät. Folk i allmänhet grät. Vi samlade oss i rosentåg och grät; både i Oslo och i andra städer och samhällen över hela landet. Under rättegången kom gråten tillbaka. Självklart kommer detta att förändra Norge. Vi vet bara inte hur.
Men har terrorhandlingarna i sig förändrat Norge? På en del områden verkar det otvivelaktigt så. Ändå har debatten om beredskap och säkerhet inte satt i gång på allvar - den är för känslig. Men den kommer, inte minst när den offentliga 22 juli-kommissionen lägger fram sin rapport den 13 augusti. En annan debatt är redan i gång med full kraft: debatten om psykiatri i rättsväsendet. Norge håller på att få sin första "Lex Breivik": regeringen har föreslagit ändringar i lagen om psykisk sjukvård. De vill ha en lagstiftning som förbättrar säkerheten på institutioner som hyser särskilt farliga patienter.
Också på andra områden finns tecken på förändring. Nyligen presenterades en undersökning som visade att norrmännen har blivit stoltare över att vara norska och att fler har fått större tilltro till både det norska samhället och till demokratin. Det är dessutom fler som positiva till invandrare och muslimer. Undersökningen kan kritiseras för att ge ett enkelt och ytligt intryck: förändringarna är inte stora och det kan finnas andra förklaringar till dem. Likväl har statsvetaren Ottar Hellevik i Oslo hämtat underlag därifrån till slutsatsen att "de som har trott att 22 juli skulle ha en positiv effekt på människors attityder till invandrare ser ut att få rätt."
Samtidigt har medaljen en baksida. I en annan aktuell undersökning, utarbetad av norska Holocaustsenteret, visar det sig att både anti-muslimska och anti-judiska föreställningar är relativt utbredda i Norge. Undersökningen visar även något annat intressant: "Antisemitiska attityder är vanligare bland de respondenter som när en stark skepsis mot invandrare. Denna tendens har även observerats i andra europeiska länder".
Det är heller inte svårt att hitta exempel på extremism, varken i tidningarnas nätdebatter eller på sociala medier. På Facebooksidan för organisationen Stoppa islamiseringen av Norge har det förekommit flera exempel på stöd för Breiviks världsbild: "Norrmännen vågar inte inse att Breivik har rätt, och det är på grund av hans handlingar. Även om du kan hålla med om en massmördares åsikter så betyder det inte att du är som han och galen i huvudet.".
På annat håll är det hat mot romer som väller fram. Från Twitter: "Farligt nära att säga att #romer är värre än #mördarsniglar".
Bland dem som reagerat mot hatet mot romerna finns Morten Myksvoll i högerpopulististiska Fremskrittspartiet. På den egna bloggen skrev han förargat: "Dessvärre är det fortfarande ganska allmänt accepterat att hata romer. Jag kan inte se framför mig att det hade kunnat hända med någon som helst annan grupp. Internet har gjort att vi kan uppträda som vem som helst. Oroväckande många väljer att uppträda som kompletta idioter".
Långtifrån alla hans läsare håller med honom. En av dem beskyller Myksoll för att vara "kommunist i huvudet". En annan uttryckte rätt och slätt glädje över hatet. Både främlingsfientligheten och hatet mot vänstern lever i högönsklig välmåga.
Vissa menar till och med att högerextremismen fortfarande är på frammarsch i Norge. Det är det inte mycket som tyder på. Norsk högerextremism präglas snarare av att vara svag, dåligt organiserad, splittrad och dominerad av interna konflikter. Flera grupper hävdar att de har fått en ökad uppslutning efter 22 juli, men det är i huvudsak den sedvanliga självgodheten som talar. När Norwegian Defence League och SIAN nyligen demonstrerade i Stavanger förmådde de inte samla mer än ett par dussin personer.
Inte för att det visar på en förändring: högerextremismen var svag i Norge även tidigare. Det innebar inte att den därför var ofarlig.

Øyvind Strømmen är journalist och författare. Hans bok Det mörka nätet – om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa kom nyligen ut på svenska. Strømmen var kallad som expertvittne under rättegången mot Anders Behring Breivik.

Översättning Salka Hallström Bornold