Orkanbyar och flodvågor rycker undan verklighetens fasta mark för den lille frälsningssoldaten Tannhäuser. I stället hamnar han i Operans förföriska värld, som till backanalen i Venusberget befolkas av hela sitt persongalleri. Och så vitt jag hann uppfatta alla detaljer menar jag också HELA.
Don José begrundar sin blomma inom lås och bom, Lucia di Lammermoor och madame Butterfly mördar sig, draken Fafner slipper lös, Escamillo sticker ner sin tjur, beundrad av Wotan och Brünnhilde… you name it. Oslooperans kostymförråd, gammalt såväl som nytt, är ute på vädring.
Övermätt på opera snarkar Tannhäuser i Venus loge och hon väcker honom med välriktad armbåge. Regissören Stefan Herheim måste ha fått uppslaget från pilgrimskörens avslutande hallelujarop. Ja, vi gör honom till operagalen frälsningssoldat!

Oslooperans Tannhäuser, dirigerad av en sensuell och följsam Christian Badea och sjungen av ett antal artister vilkas namn jag varken hört tidigare eller någonsin vill glömma är en av de väldigaste, mest gripande, roliga och omskakande operaföreställningar jag upplevt.
Samtidigt känner jag ren desperation när jag kommer hem och ser klart. Den gångna Elektra, den återkomna Orphée och den stundande Figaro kan inte dölja det faktum att Kungliga operan inte ens hankar sig fram längre. Men ”åk till Oslo” kan jag inte säga, eftersom de återstående fem föreställningarna är utsålda så sömmarna brister.
Kanske kommer Oslos Tannhäuser att återvända på repertoaren, kanske kan man – liksom Köpenhamn med Julius Caesar – få en dvd-inspelning till stånd och tröst.
När vi så frågar oss varför Kungliga operan inte samproducerar i större utsträckning, liksom nu Oslo med Darmstadt, står svaret obarmhärtigt tydligt. Stockholm är kulturellt en u-stad utan det moderna och fungerande operahus som skulle tillåta uppsättningar av denna klass och omfattning. Inte ens vår operakör kan vi längre yvas över såsom ojämförlig, för på Oslo-operan talar man om Akustik.
Och när våren kommer, då är hon en liten norsk uteliggargutt som tillbragt vintern under tidningar på en parkbänk – mein Gott! Dags att vrida ur näsduken igen.

Fotnot. Föreställningen spelas till och med 27/3.