Författaren och journalisten Duraid Al-Khamisi. Foto: Sofia Runarsdotter

Författaren och journalisten Duraid Al-Khamisi.

 Foto: Sofia Runarsdotter
I LIMBO. Några av de tusentals flyktingar som varje dag når Lesbos i Grekland köar för en plats på färjan till Aten. Foto: Muhammed Muheisen
I LIMBO. Några av de tusentals flyktingar som varje dag når Lesbos i Grekland köar för en plats på färjan till Aten. Foto: Muhammed Muheisen
Husruiner i Aleppo efter en missilattack från regeringsstyrkorna i ett bostadskvarter. Foto: Ameer Al-Halbi
Husruiner i Aleppo efter en missilattack från regeringsstyrkorna i ett bostadskvarter. Foto: Ameer Al-Halbi

"Tänk om jag vore en svensk Boforsgranat"

Publicerad

Landet som exporterat granater, minor och mobilteknologi till Mellanösterns krigsherrar smäller nu igen dörren framför deras offer. Författaren Duraid Al-Khamisi skriver ett rasande brandtal till en nation av hycklare.

Att titta ut genom mitt fönster, höra regndropparna smattra, se dagisbarnens steg mot simhallen får mig att tänka: tänk om jag var en svensk Boforsgranat. Då skulle jag först ha blivit tillverkad på 1980-talet, sedan i allra största hemlighet låtit mig smugglas till Iran, för att därefter låta mig skjutas i väg i en vacker båge över slagfältet. På himlavalet skulle jag först sväva högt som en fågel, hänga kvar, betrakta soldaternas icke-vita kroppar, för att plötsligt dyka ner och våldsamt explodera bland männens skrik mitt i infernot.

Som svensk Boforsgranat skulle jag kapa armar och ben, slita ut tarmar och magsäckar, dyrbara ägodelar, krossa skallar, lemlästa och traumatisera och döda varenda jävla ofrivillig irakisk soldat. Jag skulle få deras mammor att gråta sig till en för tidig död, få fäder att åldras i djupaste sorg, och göra deras ofödda barn till faderslösa innan de ens sett världens mörker.

 

Inga kondoleanser

Jag skulle bidra till den där miljonen – miljonen döda soldater alltså – och ytterligare miljonen sörjande mammor. Jag skulle radera deras ansikten och göra dem till siffror i krigs- och flyktingstatistiken. Jag skulle bli en symbol för de ofrivilliga martyrerna; "ja, vår son dog som martyr av en granat i kriget", så skulle föräldrarna förklara för människor som önskade en förklaring."

Och allt det skulle ske medan Palme i lugn och ro kunde medla i kriget.

Men som tur är, är jag varken den där svenska Boforsgranaten, eller det där svävande Gripenplanet över Libyen. Den som svävade över kust och öken under den Natostödda folkresningen, i dag territorium i kriminella ligor, dödspatruller och milisers grepp.

Tack gode Gud är jag inte heller halshuggningsexperterna, IS-terroristerna ovanför orangeklädda kristna män på stränderna. Inte heller är jag Ericssonutrustningen, mobilspårningstekniken, som skeppades till den syriska regimen. Inte heller är jag säkerhetstjänstens jakt på de som drömmer, de fredliga, ungdomliga drömmarna.

Tänk att "busmakarna" kunde spåras och gripas, fängslas, torteras, huggas, kvävas, slitas, brännas, styckas eller våldtas i fängelsehålorna... Aktivisterna, alla de som dog, och deras revolution som dog, och deras öden som dog och deras barn eller syskon som dog: alla stirrar och frågar samma sak: hur stor check är min mänsklighet värd i era ögon?

 

Visum till helvetet

Nej, jag är inte heller den svenska minan i Kurdistan, inte heller k-pisten i Afghanistan. Ursäkta mig, har vi hört någon svensk politiker framföra sina kondoleanser till familjerna? Man kan säga mycket om dem, politikerna. Man kan kalla dem för rasister, svikare, förrädare, fega, veka, korrupta, maktmissbrukare.

Man kan argumentera för deras svek mot de mänskliga rättigheterna. Man kan sträcka ut hakan och säga: att kalla IS för världens farligaste terrororganisation är ett hån.

Man kan också säga att Sverige har för många politiker och alldeles för få ledare. Men det vore inte sant. För folkrörelserna har tusen ledare. Men inte politikerna, inte en enda har de.

Som tur är, är jag ingenting av det här. Jag är ingen del av den svenska vapenexporten eller krigsindustrin. Alltså har jag inte oskyldigas blod på mina fingrar. Jag har inte handlat med människoliv, jag inte blundat för perspektiv. Och till dem, alla dessa karriärister, politiker, hycklare, som med blod på sina händer försvarar och förnekar säger jag: gläd er! Det behövs nämligen inget visum för den som ska till helvetet! Må helvetesportarna för alltid stå öppna för er, så som ni stängde gränserna för oss.

 

Samveten utan fristad

Där, i djupet av helvetet, önskar jag er ett långt andrum. Må ni uppleva era kvävda andetag, så som vi upplevde dem under våra färder hit. Må gamar sväva ovanför er, och må giftiga skorpioner sätta sig över era bröst. Må hala ormar slingra över era fötter och ben och långsamt kräla sig upp med blicken mot era könsorgan. Må ni uppleva törsten, hungern. Må ni se och höra piskrappen. Må floder och hinkar av kattpiss dränka er. Må era läppar spricka av törst, må ni ropa på hjälp för döva öron. Må Lucifer/Satan/Saddam debattera er som belastning och problem.

Till alla er vill jag fråga: hur smutsigt är ett smutsigt svin?

Till och med grisarna som bökar i vårt land har mer heder än er. Till er vill jag säga, må era samveten aldrig någonsin hitta en fristad i era ynkliga liv igen. Värm er nu, klä er varmt, natta era barn och ät er mätta.

Snart snurrar världen med er, så som den gjort med oss.

 

Duraid Al-Khamisi

kulturen@expressen.se

 

Duraid Al-Khamisi är journalist och författare, aktuell med boken "Regnet luktar inte här" (Atlas).

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag