Meningsutbyte. Mats Dagerlind, Sakine Madon och Katarina Mazetti i debatt på Publicistklubben.
Meningsutbyte. Mats Dagerlind, Sakine Madon och Katarina Mazetti i debatt på Publicistklubben.

Talets gåva

Publicerad

Den svenska rasismdebatten präglas av åsiktsförtryck och intolerans från alla håll.

Stina Lundberg Dabrowski manar till ett friare och öppnare samtalsklimat.

Om filosofen John Stuart Mill skulle återuppstå och kunde spana in hur vi har det med yttrandefriheten i dag tror jag han skulle bli förvånad. Och ganska besviken. I Sverige har vi en av världens äldsta yttrandefrihetslagar, från 1766. Här blir ingen kastad i fängelse för sina åsikter, här kan alla uttrycka precis vad de tänker och känner, på gator och torg, på tidningars debattsidor, på Facebook, Twitter, Newsmill och på Publicistklubben - det finns massor av arenor för debatt.

Ändå saknas den där riktigt mustiga, sakliga, orädda diskussionen som inte skyr några ämnen.

John Stuart Mills bok "Om friheten" (1859) genomsyrades av en tro på människors förmåga att hantera friheten och hävdade grundtesen att vuxna individer bör vara fria att göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Därför skulle alla ha rätt att yttra sig, hur tokiga eller felaktiga åsikter de än hade. För sanningen skulle segra, förr eller senare, om människor fritt fick uttrycka vad de tänkte.

Hur mår yttrandefriheten i dag, drygt 150 år senare?

 

Sedan jag för ett år sedan tog över som ordförande i Publicistklubben har jag märkt hur debattklimatet blivit allt mindre tolerant. Det största hotet mot yttrandefriheten står näthatarna för. Caroline Szyber, kristdemokratisk ledamot i justitieutskottet, berättade just om hur hennes kollegor undviker att debattera vissa ämnen på grund av hot och trakasserier. "Självcensuren är ett hårt slag mot demokratin", säger hon. Många tidningar har stängt sina kommentarsfält därför att vissa ämnen väcker så mycket näthat. En av internets demokratiska debattmöjligheter är därmed borta, tyvärr.

Men det finns också en slags "konsensuselit" som skrämmer dem som vill yttra sig. Norrans politiska redaktör Sakine Madon, tillika fristående kolumnist i Expressen, skrev i en krönika häromdagen att flera av hennes journalistkollegor påpekat att hon är modig som vågar skriva om vissa ämnen. "Det skulle vi aldrig våga". Inte på grund av näthatet men på grund av att du stämplas som fiende och antifeminist om du har en avvikande åsikt.

 

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp.

I stället för att debattera sakfrågor med friskt humör och slåss för sina åsikter myntas uttryck som "Våga vägra ta debatten", av Ali Esbati, före detta ordförande i Ung vänster, och Maria Sveland anammar uttrycket och förklarar: "Det handlar om debattens koreografi, att inte ställa upp på motståndarens problemformulering." Så kan man också smita undan svåra frågor.

Problemet med debattklimatet handlar bland annat om att det finns en del personer som anser sig ha tolkningsföreträde, som menar sig veta vad som är rätt. Ofta är det just de som utger sig för att vara generösa och toleranta när det gäller "de svaga" i samhället. Men andras åsikter ska inte tolereras:

Nyligen publicerades Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask i DN, en berättelse om hur det är att se "utländsk" ut i ett land där Reva-inspektörer jagar papperslösa i tunnelbanan. Någon vecka senare skrev Jasenko Selimović, statssekreterare hos integrationsministern, ett svar, ett försök att komplettera och problematisera Khemiris betraktelse. Många tyckte att det var befriande att två personer med skilda erfarenheter uttryckte sina åsikter utan att döma.

 

Då menar Aftonbladets Åsa Linderborg att DN inte skulle ha publicerat Selimovićs artikel. Hon skriver: "Om Dagens Nyheter Kultur nöjt sig med att stanna vid Jonas Hassen Khemiris text, hade tidningen stått för nåt. Nu tar man udden av sin egen - viktiga - publicering, och därmed även av motståndet mot den rasism och diskriminering som borde engagera varje humanist från höger till vänster."

Jag kan inte motstå att citera Lee Bollinger, amerikansk advokat och filosof: "Människor har en reflexlik tendens att ogilla åsikter som motsäger deras egna, och därmed verkar det vara en närmast naturlig reaktion att censurera eller förtrycka motsägande åsikter. Det viktigaste med yttrandefriheten är att den kan hjälpa oss att bekämpa denna medfödda impuls och lära oss att tolerera avvikande eller motstridiga åsikter."

När Publicistklubben i Stockholm skulle diskutera "Hur stoppar vi näthatet" bjöd vi in Mats Dagerlind från Avpixlat, en invandrarfientlig webbsida utan ansvarig utgivare där näthat florerat från tid till annan. Då förklarade Åsa Linderborg i Aftonbladet:

"PK legitimerar högerextremisterna som publicister jämförbara med vilka som helst. Det är ett paradigmskifte som kan få förödande konsekvenser."

Jag undrar, var ska man dra gränsen för vilka som får debattera och inte? Själv anser jag, precis som för övrigt John Stuart Mill, att gränsen går vid dem som förespråkar våld.

 

För ett antal år sedan var det Salman Rushdie och senare Lars Vilks som stod i centrum för debatten om yttrandefrihet. När vi bjöd in Lars Vilks till Publicistklubben förra hösten var det vissa som uttryckte missnöje: Lars Vilks är inte riktigt rumsren eftersom han kritiserar islam.

PK södra råkade ut för en ännu starkare reaktion när de bjöd in Lars Vilks och Ingrid Carlqvist, grundare av svenska Dispatch international, i höstas. Utanför lokalen samlades demonstranter som försökte stoppa mötet. De menade att Publicistklubben bidrar till att "normalisera och stärka den nyfascistiska rörelsen genom att bjuda in dem".

Visst ska vi ha yttrandefrihet, men det finns gränser för vilka som ska få yttra sig, tycktes de mena. Som om yttrandefriheten bara skulle gälla yttranden vi gillar. Utmaningen är ju att stå ut med att någon säger något helt annat, något som du blir upprörd, provocerad av, arg på - det är det som är den verkliga yttrandefriheten.

 

Kan man tänka sig ett debattklimat som är tolerant och där alla röster får komma till tals - men där intensiteten, känslan i argumentationen gärna får vara kraftfull?

Lena Andersson skrev angående debatten kring Rushdie och Vilks att i det idésystem som vi lever i måste "friktionsidealet" råda. I "vänskapssamhället" trivs man ihop och ingen förolämpar någon annan. Någon tar på sig att freda svaga vänner som verkar hjälplösa. Någon kliver in i centrum och avgör vännernas styrka och vad deras åskådningar och känslor ska behöva utsättas för.

"Friktionssamhället" däremot tillhör ingen särskild, ingen är gäst och ingen är värd, där är inte lika "varmt", samhörigheten är mindre. Men idén att någon kan åka ur samhället är också otänkbar.

John Stuart Mill ansåg att vi måste undvika självbekräftelsens sömniga värld och ersätta vår belåtenhet med utmanande argument. Framsteg uppnås genom en respektfull strid mellan idéer snarare än genom att låta en sida ha exklusiv tillgång till talarstolen.

 

Stina Lundberg Dabrowski

kulturen@expressen.se

 

Stina Lundberg Dabrowski är ordförande i Publicistklubben och professor i tv-produktion vid Stockholms Dramatiska högskola.

 

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag