Fredrik Reinfeldt bröt i veckan sin tystnad i FRA-saken. Han sa sig vilja lyssna. Det gör en inte bättre till mods.
Lyssnandet är ett maktmedel. Tigandet också.
I TV4-journalisten Ulf Kristoffersons Reinfeldtbiografi från 2006, Fredrik Reinfeldt i huvudrollen, intervjuas den då blivande statsministerns far, Bruno. Han berättar att Fredrik några år tidigare givit honom råd med anledning av en artikelserie om familjen Reinfeldts affärer som just inletts i Expressen.
”De kommer förmodligen att ringa dig och höra vad du tyckte. Ge inga kommentarer då, för om du inte ger några kommentarer så har de inget mer att skriva om.”
Det var väl så Fredrik Reinfeldt hade tänkt sig att hantera FRA-frågan. Tig och låt sommarlättjan tysta gaphalsarna, var taktiken.

Hela sommaren har jag dragits med ett stillsamt molande raseri över den borgerliga regeringens svek. Ilskan och indignationen har bitit sig fast som en fästing.
Det har inte bara med själva sakfrågan – FRA-lagen – att göra. Den är allvarlig nog, Det är bisarrt att en regering som åtminstone till namnet har liberala inslag slåss för att göra Storebror salongsfähig.
Om nu Reinfeldt och hans statsråd är ointresserade av den liberala tanketraditionen så borde ändå historien ha lärt dem att all den misstro man kan mobilisera mot den svenska statens snokande är välgrundad. Den som vill ha konkreta belägg kan ta en titt i säkerhetstjänstkommissionens forskarrapporter, offentliggjorda i början av 2000-talet.

Men lika alarmerande som sakfrågan är det förakt Reinfeldt och hans regering har visat för väljarna, riksdagen, politiken, sig själva. Allt detta trixande, all denna dåliga teater (den gråtande Federley), alla dessa krumbukter, alla dessa ad hoc-argument, all denna skamlösa iver att förnedra riksdagsledamöter och reducera dem till partilinjens kassabiträden.
Regeringen har verkligen ansträngt sig för att få politiken att framstå som en sjaskig hantering. Varför? Det kan förefulla gåtfullt. Men då ska man komma ihåg att gåtfullhet ofta bara är ett annat ord för tomhet.
Misstro mot idéer. Övertro på taktisk smartness. Formen som innehåll. Instrumentaliseringen som ideologi. Det är reinfeldtismen.

I dag håller Fredrik Reinfeldt sitt traditionella sommartal i Vaxholm. Han plockar förstås fram en eller annan medicin avsedd att dämpa FRA-febern. Lita inte på honom! Han säljer ormolja.
Somliga hävdar att Reinfeldt inkarnerar en ny ödmjuk politikertyp. Man pekar då på hans ambition att vara den som ”lyssnar”.
Det låter sig sägas. Men samtidigt finns det ett påtagligt drag av egocentrisk hybris i detta eviga ”lyssnande”. Modern manipulativ managementkultur möter arkaiska föreställningar om den gode härskaren som drar från äldreboende till äldreboende för att ta del av sina trogna undersåtars klagomål. Kung Gråkappa möter Den Bekymrade Personalchefen.
Under hela sommaren har vi på Expressens kultursida varje dag publicerat ett citat som bekräftat Fredrik Reinfeldts starka och möjligen tvetydiga vilja att ”lyssna” på allt och alla.
Vi hade kunnat fortsätta länge än – citaten är talrika och lär bli fler – men sätter nu punkt. Den svenska sommarstiltjen går mot sitt slut och FRA-debatten kan och kommer nu att fortsätta i andra former.