Jultid är adelskalenderns höjdpunkt. Kungafamiljen minns traditionsenligt årets middagar i tv, Fanny och Alexander klär granen och NK:s klappkatalog återlanserar husan i spetsförkläde.
Och i samma veva som brattidningen Stureplan ironiskt nog tvingas lägga ner på grund av dålig ekonomi förbarmar sig SVT alltså över Cecilia von Krusenstiernas rapport från det högadliga helvetet, romanen En spricka i kristallen. Räddas det som räddas kan. Fram med matsilvret. ”Här finns värden att bevara” som huvudpersonen Suss Silvercronas mamma uttrycker det när familjeimperiet krackelerar.
Jag måste erkänna att jag är totalt ointresserad av överklassen. Jag skiter rent ut sagt i deras skånska gods, meningslösa Riddarhusplaketter och ärvda anor.
Att till exempel Annette Kullenberg, Susanna Popova eller min Expressen-kollega Björn af Kleen ägnar möda och spaltmeter åt att på allvar försöka uttolka ”Noppes” innersta väsen övergår mitt förstånd. Jag ser bilder på blåblodiga ättlingar i Svensk Damtidning och jag ser bara tomhet, tristess.
Nu hör jag dock inte till dem som tvivlar på att det kan vara jobbigt att åka limousin, att överklassen ”också kan vara ett fängelse” som Cecilia von Krusentstjerna, född Gyllenhammar, beskrivit det aristokratiska oket. Jag tolkade tvärtom hennes roman ungefär som jag tolkar att Paris Hilton läser bibeln i finkan – som den stackars rika flickans desperata försök att pressa fram lite mänskligt lidande mellan linnedukarna.
SVT:s dramatisering av kristallsprickan borde komma som en befrielse för alla dessa societetens livstidsdömda.
Här har regissören Harald Hamrell nämligen renodlat alla överklasstereotyper så hårt att En spricka i kristallen plötsligt framstår som en parodi.
Här har vi alltså fadern, ett VD-vrak som betraktar äktenskapet som en företagsfusion. Den klyschigt neurotiska modern, som ägnar dagarna åt att dricka bubbel mellan dunbolster. Och så den bortskämda dottern, som hetsäter rysk kaviar direkt ur burken, iklädd bröllopsklänning.
Källa Bies fenomenala gestaltning av den darrläppade lipsillen Suss återkommande sammanbrott inbegriper hela den klassiska hysterikarepertoaren med falsettvrål, apati och ätstörningar. Det snyftas i sidenkaftaner, hulkas över hummerassietter och krisas under kristallkronor. ”Jag känner mig helt jävla suicidal!” skriker hennes ingifte medelklassmake när han plötsligt inser att han bor i en paradvilla med Svenskt Tenn-inredning och att det är pappa som betalar.
Kalla mig känslokall och snobbig, men jag kan faktiskt inte ta citat som ”Det är hemligheterna som lägger sig som en svärdslida runt sinnet” på allvar.
För ursäkta, vad är hemligheten? Att också de rika gråter, kivas och har relationsproblem? Det här måste vara den roligaste överklassatiren sen Karl Bertil Jonssons julafton.
