Jag älskar Manne är en Svindlade höjder för tvååringar. Dramat utspelar sig i sandlådan, och i centrum står den mörka Manne. Hans vän, som av förlaget sägs vara en pojke men som lika gärna kan föreställa en flicka, är väldigt fäst vid honom.

Allt Manne rör vid blir åtråvärt, till och med hans geggamoja. Det finns också en fysisk dimension: hen älskar Mannes krulliga hår.

Pija Lindenbaums första bok för riktigt små barn kan vid en snabb anblick misstas för vilken ordinär pekbokshistoria som helst: två kompisar leker, blir störda av en tredje part varvid svartsjuka uppstår. Men boken skildrar något mer än en simpel strid om en leksak eller en väns uppmärksamhet. Huvudpersonen älskar Manne. Upplösningen går heller inte ut på att barnen samsas, utan att inkräktaren i idyllen ger sig i väg. Återigen kan Mannes hängivna beundrare få ha föremålet för sin förälskelse i fred.

Småungar har också sina favoriter. Någon som de hellre vilar tätt intill på sovstunden, vars lockar känns sköna mot handen. Denna sorts kärlek i vällingåldern är så gott som oskriven.

Jag misstänker att Lindenbaum gör en postkolonial blinkning. Mannes mormor avbildas som de svarta hembiträdena i amerikanska tecknade filmer från 40- och 50-talet. Bara de stabbiga benen och kjolfållen syns, medan överkroppen är kapad. Det är svårt att tro att författaren till queera barnböcker som Lill-Zlatan och morbror raring och Kenta och barbisarna, skulle göra något av en slump.

Jag älskar Manne är inte bara en generationsroman i pekboksformat om dagiskärlek. Denna lilla bok för barn upp till tre år bär på en mycket större berättelse.

Karin Olsson

karin.olsson@expressen.se