BRÄNNMÄRKT. Sovjetiska kvinnor som slogs i andra världskriget blev skuldbelagda och social paria. Foto: Arkiv
BRÄNNMÄRKT. Sovjetiska kvinnor som slogs i andra världskriget blev skuldbelagda och social paria.  Foto: Arkiv

Svetlana Aleksijevitj:
Kriget har inget
kvinnligt ansikte

Publicerad

En miljon kvinnor slogs för Sovjet under andra världskriget men deras horribla erfarenheter var länge nedtystade. Ulrika Knutson skakas om av ett myllrande reportage baserat på 800 intervjuer av ukrainskan Svetlana Aleksijevitj.

Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage – ett historiskt scoop – och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.

Svetlana Aleksijevitj är i väst mest känd för sin bok Bön för Tjernobyl, ett rekviem över den sovjetiska härdsmältans offer.

Kriget har inget kvinnligt ansikte handlar om den miljon kvinnor som slogs för Sovjet i andra världskriget. Aleksijevitj har intervjuat mer än 800 kvinnor och avlockat dem deras berättelser, som ofta har varit nedtystade i Ryssland. Just för att de är kvinnor, och därför inte passat in i formeln för en hjälte från det Stora fosterländs-ka kriget.

Några av berättelserna har Svetlana Aleksijevitj burit med sig från barndomen. Hon är född i Ukraina 1938 och uppväxt i en vitrysk by. Byn dominerades helt av kvinnor. Av Vitrysslands befolkning på tio miljoner dog en fjärdedel i kriget, och de flesta döda var män. Men de kvinnliga soldaterna skröt inte över sina me-daljer. Tvärtom, de skämdes. Att ha Röda stjärnans orden på bysten försämrade radikalt chansen att bli gift.

Svetlana Aleksijevitj.Foto: Annacarin Isaksson
Här är ett av krigets många kvinnliga ansikten, som Aleksijevitj återger:

En ung mor står i ett träsk tillsammans med en grupp partisaner. Alla är tysta, för att inte dra på sig tyskarnas uppmärksamhet. Hennes bröst spränger av mjölk och hennes lilla barn gnyr av hunger. Men om barnets skrik inte kan tystas genom amning? Om barnets skrik röjer hela gruppen? Modern tar knytet med barnet och sänker det i träsket. Då blir det tyst. Gruppen är räddad.

 

Men modern får inget tack för sin fosterländska gärning. Efter kriget är hon paria, hela byn undviker henne. Hennes man kan inte heller förlåta henne.

"Det fanns inga hjältar, bara vanliga människor. Och inte bara människorna led, utan också jorden, fåglarna och träden." Så säger en av kvinnorna i boken.

Aleksijevitj skriver att allt vi vet om kriget, alla krig, har förmedlats av män. "Vi var fånge i de manliga föreställningarna av kriget. I de manliga orden."

Detta är en sorts historieförfalskning, menar Aleksijevitj, och hennes resonemang har bäring på all historieskrivning. Jag spetsar öronen när hon beskriver sitt arbete som reporter, sin jakt på sanna röster, och allas vårt komplicerade förhållande till minnet. Vem kan man lita på, kan vi ens lita på oss själva?

Hon skriver att "känslor och språk hos bildat folk påverkas oftare – hur märkligt det än kan låta – av tiden. Av dess allmänna koder. De smittas av andras kunskap. Av tidsandan."

 

Hon är tvungen att gå i cirklar för att få fram berättelsen om kvinnornas krig, om hon inte ville nöja sig med redogörelsen för hur man retirerade och gick till anfall, och på vilka frontavsnitt... Hon skriver också att hon fick eftersträva en hög temperatur, så att "lögnerna brann upp".

Aleksijevitj samlar in fakta som en samvetsgrann reporter och behandlar dem som en poet, eller kompositör, som väntar in "rätt" röster till klangerna och rytmerna. Kompositionens byggstenar är i sin tur levererade av 1900-talets blodiga historia.

Hon kallar sig en själens historiker, och upprepar Dostojevskijs fråga: Hur mycket mänskligt finns i en människa och hur ska man försvara den mänsklighet man har i sig?

Ibland framstår kriget rentav som en fredad plats. Särskilt när den sovjetiska vardagen sipprar in; glimtar från svälten, lägren. I en episod möter vi kvinnan som äter löv och bark. En kamrat föreslår att de ska ta med sig en ung pojke – som matsäck. Det gjorde man på flykt från lägren i Sibirien.

Eller kvinnan som får mens mitt under ett anfall, blir skjuten i båda benen och kryper till partisanerna. Hon får sedan benen amputerade flera gånger, opererad med en såg, "en vanlig fogsvans". Som narkosmedel: en flaska hembränt.

 

Jag glömmer inte heller kvinnan som kämpar för att få upp en sårad soldat ur floden. "Jag simmade bra, jag ville åtminstone rädda en enda..." I vattnet får hon tag på en hal naken kropp. Han är tung, han håller på att drunkna. Hon lyckas baxa soldaten till stranden. En raket exploderar på himlen, och kvinnan blir varse att hon släpat med sig - en stor, sårad fisk: "Det var en rejäl fisk - lika stor som en människa. En belugastör... Den var döende... Jag föll ner bredvid den och svor och förbannade. Jag grät av ilska... och över att alla fick lida..."

Eller kvinnan som efter kriget undviker saluhallen – på grund av allt det röda i köttdiskarna, inte ens ett rött bomullstyg stod man ut att se. Sedan kriget hatar hon den röda färgen.

Att hata rött är rent fosterlandsförräderi i Sovjet. Undra på att censorn härjade i Aleksijevitjs texter innan boken utkom i stympat skick på 80-talet. Hon skrev sedan om den radikalt, och slutversionen låg färdig 2004. Ett avsnitt av boken har tidigare getts ut av Ordfront, men för att se verkets fulla kvalitet behöver man helheten, i Kajsa Öberg Lindstens lyhörda översättning.

 

Freden kom inte bara som en befriare för krigets kvinnor, utan också som en förrädare. Männens attityd förändrades. De var inte kamrater längre:

"Vi trodde att efter kriget skulle allt förändras... Stalin skulle börja lita på sitt eget folk. Men innan kriget ännu tagit slut for redan tågen mot fånglägren i Magadan."

Låter det nattsvart? Det är det också – men målat med ett sällsamt skimmer. Som en av informanterna ser denna klassiska pardans mellan lidandet och kärleken, i Dostojevskijs efterföljd: "Det finns bara en väg ur mörkret: att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp."

Och med lite besk humor, som när den manlige kaptenen förvånat utbrister:

– Ni har fått tapperhetsmedalj allihop, och så är ni rädda för möss!

Ulrika Knutson
Ulrika Knutson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag