Ett långpass måste vara över två timmar, helst bortåt tre. Efter så lång tid av ihållande löpning eller skidåkning sägs glykogenreserverna vara slut och kroppen övergår till att bränna fett vilket är viktigt att öva för att till exempel kunna springa maraton eller åka en femmil.
Man antas också utveckla kapaciteten i musklernas minsta blodkärl vilket ökar syresättningen, samt träna upp en säregen mental seghet. Man blir väldigt trött men springer ändå och blir efter några år svårt beroende av frihetskänslan av att kunna fortsätta hur långt som helst.
Långpassets ställning i idrottsvärlden varierar så klart från sport till sport och över tid, men också mellan länder. I de nordiska länderna står långpasset starkt och starkast i Norge där det kallas ”rolig langkjøring” bland skidåkarna. Utländska konkurrerande metoder som intervallträning har försökt utmana men avvisats av djupt konservativa men också nationalistiska skäl.
Langkjøring i Norge är inte bara en mycket beprövad träningsmetod, det är en nationell rit.
Langkjøring är också ett centralt tema i Sverker Sörlins bok Kroppens geni. Marit, Petter och skidåkning som lidelse. Sörlin är själv gammal skid-åkare på elitnivå och får vid 55 års ålder tillstånd att under några sommarveckor träna med norska landslaget, däribland megastjärnorna Marit Bjørgen och Petter Northug, för att hitta skidåkningens innersta hemlighet.
Han blir väldigt trött, går upp i maxpuls för lätt, övervinner fjällsluttningarna och letar efter svaren. Varför kommer så många framgångsrika norska åkare från länet Trøndelag? Varför tror sig nordborna kunna slå världen med häpnad genom att löpa långt och länge?
Förklaringen har delvis med skogsarbete att göra. Före mekaniseringen såg en normal arbetsdag i skogen ut så här:
Pass 1: tre timmar fällning, kvistning och barkning.
Matpaus cirka 15 minuter.
Pass 2: tre timmar fällning, kvistning och barkning.
Matpaus cirka 15 minuter.
Pass 3: en timmes fällning, kvistning och barkning.
De enda som i dag utför ett kropps-arbete som ligger i närheten av detta slit är professionella idrottsmän, och särskilt skidåkare. Enligt Sörlin motsvarar en dags skogsarbete ungefär 60 kilometers löpning.
Eftersom skogsarbetarna vintertid pendlade till jobbet med skidor var de inte bara skidkunniga utan först med att vara bäst tränade när skidan förvandlades till ett idrottsredskap.

Under lång tid var de legendariska skid-åkarna i både Norge och Sverige därför skogsarbetare, ett slags betald träning, och när skidåkningen professionaliserades hängde den långsamma och långvariga träningsmetoden med. Den var ju bäst och flyttades bara ut till stigarna och de mjuka myrarna där snart också kvinnor kunde springa länge med dåliga skor utan att ådra sig skador.
Myrpass är fortfarande ett måste i trän-ingsschemat hos nordiska skidåkare. Halva underbenet sjunker ner och man blir smutsig och stark och helt säkert vresig.
Här någonstans finns också en svårartad krock som gång på gång uppstår mellan skidåkare och dem som skildrar skidåkning.
Att träna skidåkning på elitnivå innebär ett så obeskrivbart slit under så många timmar under dygnet att orden inte räcker till.
I slutändan är man ensam med sina skidor, sina stavar, sina muskler, sin rytm, andning och tystnad. Skidåkning berättas därför bra med bild och Jacob Hårds isbergsteknik. Tv-tittaren ser kraften, tröttheten och frosten från andedräkten vid kyla men i skrift blir skidåkning ofta överarbetad och det gäller även delar av Sörlins bok.
Men när han skriver om langkjøring är han lysande och rentav modig. Ingen har vågat skriva så här känsligt och sökande om en så karg och hård syssla.
Han lyckas också förklara sambandet mellan skidåkning och den starka traditionalismen i Norge. Fridtjof Nansen, som var först med en langkjøring över Grönland 1888, menade att skidåkning var en oppositionell rörelse mot moderniteten och industrialismen.
Skidåkning helar människan, hennes natur och kultur, hennes nation och kropp och gör henne oberoende. Snön lägger ett vitt hav över alla hinder och hon är fri att åka vart hon vill, av egna krafter, som att segla. En sådan frihet kräver långa sträckor men bryts ner i gemensamma elbelysta spårsystem. Att gå på tur långt över fjäll och myrmark gestaltar den nationella friheten.
Skidåkarna står därmed också i opposition till överheten i stan, eller ”byfisan” som de säger i Trøndelag. Där växer de upp på sluttningarna ner mot Beitstadfjorden, har långt till nästa hus och nästa gård och inte så mycket rolig-are sysslor än att träna backhoppning med lillebror. Petter Northug låter bli stavar för att kompensera brorsan och skejtar uppför backen många, många gånger varje kväll. Skejt upp och hopp ner.

Det gör honom så småningom bäst i världen på att rycka i uppförsbackar. Han chockar klungan med en plötslig kraft och alla andra är chanslösa.
På Northugs släktgård hittar Sörlin scoopet. Förmågan att rycka i backar går i teorin att öva var som helst i världens bergsområden men i praktiken krävs lång snösäsong, glest men fortfarande befolkad landsbygd, lämplig lutning på sluttningen, en stark skidkultur i släkten så att barnen börjar tidigt och hittar balansen.
Det vill säga en mycket speciell blandning av faktorer som egentligen bara finns i Trøndelag och några ställen till längre norrut. Detta är hemligheten, en frånvaro av stadens glam och lättja och ett levande kollektivt minne av att skidor ger frihet.

P M Nilsson
kulturen@expressen.se

PM Nilsson är före detta politisk redaktör på Expressen och en av grundarna av Newsmill.