Afghanistan konkurrerar med Somalia om att vara världens trasigaste stat. Landet har 28 miljoner invånare, är en och en halv gång så stort som Sverige, men har en BNP som är hälften av Skånes. Kabul kontrollerar hälften av landet, långt mindre ändå om vi fäster våra krav vid vad det betyder att behärska sitt territorium. Regimen är illegitim, korrupt och inkompetent.
Talibaner, stamherrar och al-Qaida utgår från att det är omöjligt för västerländska trupper att stanna så länge som krävs för att skapa stabilitet. President Barack Obama lovar att USA kommer att lämna landet nästa år. Vi kan vänta de onda krafternas offensiv så snart fältet är fritt.
Och det landet ska vi stabilisera på halvtannat år?
Det handlar inte om att ifrågasätta kompetens eller vilja hos dem som försöker utföra uppdraget. Inte heller att misstänkliggöra de motiv som ligger bakom det politiska engagemanget för en svensk närvaro i Afghanistan.
Det handlar om uppdraget i sig.
I den västerländska upplysningstraditionen ingår en rationalistisk syn på kulturer och sociala drivkrafter som kontrollerbara storheter, möjliga att manipulera om bara powerpoint-presentationen är tillräckligt pedagogisk. Det finns inget i den historiska erfarenheten som skänker stöd åt en sådan trosvisshet.
Mission impossible, alltså. Ett grundläggande kriterium för att krig ska räknas som rättfärdigt är rimlig chans till framgång. Om målet inte kan uppnås omvandlas striderna till tomma gester. För sådant är människoliv alltför dyrbara.
Afghanistan konkurrerar med Somalia om att vara världens trasigaste stat. Landet har 28 miljoner invånare, är en och en halv gång så stort som Sverige, men har en BNP som är hälften av Skånes. Kabul kontrollerar hälften av landet, långt mindre ändå om vi fäster våra krav vid vad det betyder att behärska sitt territorium. Regimen är illegitim, korrupt och inkompetent.
Talibaner, stamherrar och al-Qaida utgår från att det är omöjligt för västerländska trupper att stanna så länge som krävs för att skapa stabilitet. President Barack Obama lovar att USA kommer att lämna landet nästa år. Vi kan vänta de onda krafternas offensiv så snart fältet är fritt.
Och det landet ska vi stabilisera på halvtannat år?
Det handlar inte om att ifrågasätta kompetens eller vilja hos dem som försöker utföra uppdraget. Inte heller att misstänkliggöra de motiv som ligger bakom det politiska engagemanget för en svensk närvaro i Afghanistan.
Det handlar om uppdraget i sig.
I den västerländska upplysningstraditionen ingår en rationalistisk syn på kulturer och sociala drivkrafter som kontrollerbara storheter, möjliga att manipulera om bara powerpoint-presentationen är tillräckligt pedagogisk. Det finns inget i den historiska erfarenheten som skänker stöd åt en sådan trosvisshet.
Mission impossible, alltså. Ett grundläggande kriterium för att krig ska räknas som rättfärdigt är rimlig chans till framgång. Om målet inte kan uppnås omvandlas striderna till tomma gester. För sådant är människoliv alltför dyrbara.
Det andra skälet att Sverige inte bör vara i Afghanistan är att landet inte hotar oss och att vi inte har någon hämnd att utkräva.
Om motivet till vår närvaro är att Afghanistan hotar oss indirekt, som grogrund för internationell terrorism, då bör vi skicka trupper även till Yemen, Sudan och Somalia. Om kvinnoförtryck är motivet bör vi anfalla Saudiarabien. Om det är misär måste vi invadera Burundi.
Krig är politikens yttersta verktyg. Västs militära närvaro i Afghanistan är det yttersta exemplet på övertron på politikens möjligheter. Det går inte att förutsäga i vilken riktning operationen kommer att bära. Vår försvarsmakt bör därför ha som väldefinierad uppgift att skydda vårt lands gränser. Att tänka annorlunda leder in i hopplösa labyrinter. Bättre att vi satsar på att upprusta på hemmaplan, för framtida behovs skull. De kommer, historien är inte slut.
Kritiken är lika relevant för USA:s närvaro i Afghanistan, förutom i ett avseende. Al-Qaida anföll New York och Washington DC med ett villigt Afghanistan som hemmabas.
Roland Poirier Martinsson
kulturen@expressen.se
Roland Poirier Martinsson är chef för Näringslivets medieinstitut på Timbro.
