Henning Mankell leker med tanken på bojkott av hebreiska. Ingen av hans författarkolleger har reagerat. Varför så tyst, Sverige?
Det finns en tradition i Norge bland cirkusdirektörer, att de oavsett ursprung bör bryta på svenska. Traditionen härstammar från en tid då alla avstånd var längre än i dag och det kändes lite exotiskt och spännande med det svenska språket. Inför ett särskilt krävande akrobatiknummer för människor eller djur ber cirkusdirektören än i dag på svenska om "största möjliga tyssstnad".
Och märkligt tyst är det från Sverige nu, efter att en av landets mest kända författare har gått ut och sagt att han inte vill bli översatt till hebreiska. Man kan hoppas att tystnaden hos hans kolleger beror på försiktighet, ett kallsinnigt avvaktande. Men utifrån sett ser tystnaden ut som ett accepterande av Mankells tankar.
Om Henning Mankells första impuls hade varit att ge intäkterna från israeliska läsare och förläggare till välgörande ändamål skulle han ha behållit något slags anständighet såsom en välmenande författare med humanitära intressen. Att bojkotta ett språk är något helt annat - det är det våldsammaste som en författare kan företa sig inom ramen för sitt yrke.
Det finns naturligtvis vissa rent praktiska problem med en språkbojkott. Gäller den till exempel åt båda håll?
Låneorden från hebreiska till svenska är inte så många, och Mankell kan förmodligen hitta omskrivningar för både upphöjda ord som "amen" och mer jordnära begrepp som "sodomi". Men när det gäller referenser till bibliska texter? Eller till judiska författare? Hur ska han få information om Israels skavanker, problem och utmaningar utan kontakt med, eller åtminstone information från hebreiskspråkiga journalister?
Ser svenska författare inte ironin i att en person, en person som till och med erkänner att hans kunskaper om konflikten är begränsade, ställer dramatiska krav på israelerna samtidigt som han vägrar att kommunicera med dem på deras eget språk?
I Der Spiegel har Mankell berättat att han inte har känt till så mycket om den politiska utvecklingen i Gaza.
Han sa också att han hade tackat nej till en inbjudan till Teheran, eftersom han visste att han inte skulle kunna kritisera regimen i en sådan situation.
Men Israel, där han har möjlighet att kommunicera med sina läsare, föraktar han så mycket att han tänker hålla hela landets medborgare, inklusive över en miljon hebreiskkunniga israeliska araber, ifrån sig. Han har inte själv liknat kontakten med den hebreiskspråkiga kulturen vid en smitta. Men han öppnar inte bara för en sådan tolkning, han stänger den för alla andra.
Hamas har tackat nej till nödhjälpen från "fredskonvojen" som nu har varit inne i Israel för inspektion. Så viktig var nödhjälpen för dem. Och om än den israeliska hanteringen av Mavi Marmara var aldrig så eländigt genomförd, så visade aktivisterna genom att vägra inslussning till israelisk hamn före bordningen att konfrontation var viktigare för dem än själva nödhjälpsleveransen. Vidare uttalade de inför videokameror sin önskan att bli martyrer.
Kanske kan Sveriges författare be Mankell att förklara hur det kommer sig att Israel släpper igenom nödhjälp, så som de kontinuerligt har släppt igenom den utan något som helst stöd från Henning Mankell, medan Hamas och dess stöttepelare inte visar något som helst intresse för den överhuvudtaget.
Det skulle i så fall vara en akrobatisk övning från Mankell som skulle kräva största möjliga tystnad. Fram till dess får vi försöka applådera akrobaten in i manegen.
Björn Gabrielsen är litteraturkritiker, kolumnist i Dagens Næringsliv och författare. Hans
senaste bok är Veien ut (2006).
Översättning: Nina Lekander.
