TIDSKRIFT

ARKITEKTUR | 4/2012

Äntligen är palmerna tillbaka på Stora Torg i Eslöv. Lite luggslitna ser de ut kanske, det är inte som för några år sen när kommunen slog på stort och anlade en sandstrand mitt på torget, med höga kanariepalmer, solstolar och strandleksaker. Det fick de mest skit för, så nu begränsar sig Medelhavsatmosfären till några buskliknande krukor kring Boms glasskiosk, som ser ut som om de just har kommit ut ur kylskåpet. Ruggiga och grågröna kämpar de på, Eslövs palmer, försöker acklimatisera sig till lågtrycken som folk gör mest i denna medieförgätna kommun. På fel plats, definitivt, men numera låtsas de heller inget annat. De är dumma, men jag gillar dem.

Hur många småstadstorg med krukpalmer finns det i Sverige? Hela landet längtar söderut, skriver redaktören Dan Hallemar i en pigg kommentar i nya numret av tidskriften Arkitektur med temat "Sverigeresan" (4/12). På torg och gator ersätts gamla almar och lindar med träd från varmare breddgrader: magnolior i Göteborg, plataner i Malmö, gingkoträd på Hornsgatan i Stockholm. Hallemar talar om hur det drar "en exotisk varm vind genom Sveriges stadsgator" och ser en koppling till det förra sekelskiftets kvartersstäder och "botaniska längtan bort".

Säkert en helt riktig analys.

Men denna "längtan bort" är inget nytt. Trelleborg har haft sina palmer i snart 30 år, och lika länge har svenska städer från norr till söder kämpat för att jaga undan folkhemsspöket och få till lite osvensk, sydländsk atmosfär med piazzor och uteserveringar. Man kan se dem som en existentiell effekt av globaliseringen, ett uttryck för en alltmer internaliserad, turistisk blick som försöker göra själva rotlösheten hemtam. Men vad det än är, så visar de på en obönhörlig mental klimatförändring. Om huttrandet på uteserveringarna fordrar plädar och infravärme, so be it. Uteserveringar ska vi ha.

Samtidigt är exotismen bara halva sanningen. När Arkitektur går på jakt efter svensk identitet framträder en minst sagt splittrad bild. Medan stora delar av landet verkar längta till Italien med sina palmer och piazzor och pizzerior, så rör sig samhällets estetiska och ekonomiska eliter åt rakt motsatt håll, mot ett omhuldande av det inhemska och traditionella. Hajpade arkitektkontor och rika byggherrar återvänder till den gamla bondearkitekturens enkla lador för sina exklusiva projekt, i en rörelse som påminner om hur det nya nordiska köket vurmar för traditionella metoder och närodlade råvaror. För övrigt även det ett eko av det förra sekelskiftet, när den populära exotismen mötte motstånd från en nyväckt nationalromantik.

Visst kan man se en paradox i detta. Mellanskiktets nya radhusområden bygger bort sina allmänningar till förmån för stadsmässiga och franskinspirerade parkanläggningar - som i Sollentunas nya Silverdal. Istället är det de rikas undanskymda fritidshus som tar tillvara landsbygdsarkitekturens egalitära ideal, den "arkitektur utan arkitekter" som i den enkla ladans form satte sin prägel på det svenska folkhemmet med allt från funktionalistiska hyreslängor till Ikeas köplador.

Men bakom varje paradox finns ett förbisett samband. Som Claes Caldenby skriver i en lång spaning med glimt-i-ögat-titeln "Så nordiskt, så rätt i tiden" bär idén om det svenska fortfarande på ett drag av utopi. Sveriges nationella varumärke med jämlikhet, modernitet och ekologi har skapat bilden av ett framkantsland som till exempel fått den amerikanske statsvetaren Ronald Inglehart att tala om en "försvenskning av världen".

Globaliseringen av de svenska stadsgatorna är svaret på den processen. Steget från alm till palm berättar om ett land som inte längre känner igen sig, ett land där utopin som vanligt är någon annans, någon annanstans, och där en ruggig kottepalm på torget kan vara ett sätt att för en stund få slippa tro på den.

Av Dan Jönsson

kulturen@expressen.se

Expressen-skribenten Dan Hallemar är redaktör för Arkitektur. Tidskriften recenseras därför av Dan Jönsson, konstkritiker på Dagens Nyheter och författare till reportaget Ingenmansland. Ett år på Sveriges bakida (Leopard).