Den svenska skolan fungerar som ett ideologiskt slagfält. Karin Olsson är tveksam till att Sven-Eric Liedmans kritik gör saken bättre.
Jan Björklunds skola kommer att misslyckas. Det slår Sven-Eric Liedman fast utan att darra på manschetten.
Inte för att jag tror att marxisten Liedman skulle vilja bära sådana borgerliga accessoarer. Men jag tillåter mig att skriva så, eftersom jag förutsätter att läsarna begriper att jag inte menar det bokstavligt.
Antagligen har jag därmed utestängt en mängd personer, trots att det är ett välkänt idiomatiskt uttryck. I nya säsongen av SVT:s Klass 9A, vars första avsnitt visas på måndag, berättar svenskläraren att flera av eleverna angett att vitsippa är ett djur.
Dessa tonåringar kommer att ha enorma problem att förstå ens en oinspirerat formulerad bokrecension i en svensk dagstidning.
Jag har svårt att inte bli beklämd av Sven-Eric Liedmans argumentation i hans uppgörelse med regeringens utbildningspolitik. Han tycker det är omodernt att lära ut fakta. För fakta finns numera så lättillgängligt på internet. Jo, professor Liedman hävdar faktiskt det. Betyg gillar han inte heller, eftersom han tror att de bara fångar in lätt mätbara kunskaper.
Framtidens skola måste tvärtom vara sparsam med betyg och endast använda dem som mått på ”mänsklig mognad”. Plötsligt känns det utslitna och delvis missvisande begreppet ”flumskola” hur spänstigt som helst.
Svenskundervisning är ett bra exempel på hur viktig skolan är för att eleverna ska kunna bli engagerade medborgare, och ha möjlighet att påbörja den bildningsresa som Liedman så hett önskar dem.
Vår egen skolminister visste inte vad letargi och aritmetik betydde när SVT utsatte honom för ett ordkunskapstest. Men med liedmansk logik är det inte ett oroväckande tecken på språklig utarmning, då Björklund enkelt kan googla fram att letargi betyder håglöshet. Det viktiga är att han kan se sammanhang, samt är vetgirig och kritisk.
Nu tycker Liedman uppenbarligen inte att Björklund är så duktig på det heller. Av boktiteln att döma anser han snarare att Folkpartiledaren är en Caligula-typ med pekpinnen i högsta hugg.
Skolpolitiken kan visst må bra av mer ifrågasättande. Tyvärr blir Hets! i stora stycken lika tomt retorisk och ideologisk som Liedman anklagar dagens debatt för att vara. Det finns massor av forskning som visar vad elever behöver för att kunna utvecklas. Han gör det väl lätt för sig när han väljer att inte förhålla sig till den.
Men Liedmans exposé över den förändrade synen på bildning och utbildning är också upplysande och kritiken av den alltmer instrumentella inställningen till högskolan viktig. Bolognaprocessen, som samordnar den akademiska utbildningen i ett femtiotal europeiska länder, har ett uttalat mål att göra studenterna mer ”anställningsbara”.
Studenter som fritt söker kunskap, särskilt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna, göre sig icke besvär. Man ska studera snabbt och ”rätt” ämnen.
Liedman blir också brännande när han vågar blotta de problem som hans vision kan innebära. Han tycker att den moderna ”massutbildningen” är något i grunden eftersträvansvärt. Samtidigt känner han sorg över att den vanligaste frågan i seminarierummet blivit ”kommer det här på tentan?”. Humboldts ideal är svåra att upprätthålla när universitetsläraren måste slussa igenom fler studenter per termin än det går att lära sig namnet på.
Liedmans beskrivningar av problemen i den högre utbildningen är lika relevanta och träffande, som hans idéer om grund- och gymnasieskolan är verklighetsfrämmande. Anledningen till det är lätt att räkna ut: han är själv akademiker. Grundskolan verkar han däremot inte ha besökt sedan 50-talet.
