Det är i början av 2000-talet efter Kristus, och hela Mogadonien är ockuperat av populasen... Hela Mogadonien? Nej! En liten by, som befolkas av envetna intellektuella, vägrar att ge upp.

Nu är kanske Suzanne Brøgger och hennes man de enda envetna bildade, kunskapssökande och ifrågasättande människorna i Sölve och om hon har läst Asterix vet jag inte, men den byn ligger sedan hon flyttade dit inte bara på Själland utan mitt i hela vida världen. Brøgger är borgerlig kosmopolit och har alltid rört sig ledigt mellan öst och väst, nord och syd, högt och lågt, helighet och smuts.

Brøgger är kulturelitist och skäms inte för det. Däremot skäms hon för sitt krigförande fosterland som har låtit sig drogas ner i djup sömn inför medmänniskor och omvärld. Om den så består i förmodat farliga muslimer, verkligt oroande terroristbekämpare, hjälplösa flyktingströmmar eller förtryckta kvinnor.

Ja, i slutet av boken kommer Suzanne Brøgger rentav ut som feminist – faktiskt i samma ålder som Simone de Beauvoir på sin tid.

Trots att denna – även hon lika transcendenta - föregångares namn är ett som hon inte droppar i det ständigt flödande regn av kulturpersonligheter som Brøgger har läst, mött och/eller känt under sitt läsande och resande och skrivande liv.

Här skriver hon fiktiva brev undertecknade Fru Z, kvickt kverulantiska epistlar till landets prinsgemål (Henrik heter han väl, tänker jag obildade pöbel) och beklagar sig lika mycket över att konversationskonsten är "på retraite" som att Google gör oss alla dummare.

Ändå är det just googla man gör på inhemska celebriteter som hon rabblar, berömmer, älskar, kritiserar, beskvallrar och ibland direkt förtalar. Sura motkommentarer har förekommit i danska boulevardblad – denna ack så sorgesamma del av dagens "mediekrati" och "demokratur". Och då har madame Z ännu inte ens nämnt den moderna datorspelsberoende ungdomen... emellertid utan att säga att dragspel och knivslagsmål skulle ha varit bättre.

Schwamm darüber, strunt i det. För trots en del trubbiga attacker, visst koketteri och diverse självmotsägelser – ingen kan klä idiosynkrasier och samhällskritik i så humoristiska, späns­tiga och språkligt färgglada påfågelsfjädrar som "denna fru". Samt krydda med till och med utropstecken - just precis där de passar! (Medan man som läsare stryker under, gör hundöron och sätter mer oprecisa utropstecken kring allt häpnadsväckande opassande och grovt generaliserande som epistolarinnan tillåter sig att utbrista.)

Men mallig är hon inte, ty "i själva verket kan ingen kvickhet leva upp till George Orwells underbara formulering om fången som gick i en vid båge kring en vattenpöl på väg till schavotten".

Dock får vi veta att Susan Sontag och Annie Leibowitz, om än begåvade, är ena riktiga snobbar. Och att Per Wästberg och PO Enquist är underbara, men det visste vi ju redan. Jo, vill inte fru Z rentav emigrera till Sverige, där man vördar sina konstnärer och välbehandlar sina invandrare. (Tja. Kanske. So far. See ya.)

Ej att förglömma, liksom att dubbelt stryka under: Brøgger formulerar sig så väl om konstens, litteraturens och de intellektuella geniernas betydelse och nödvändiga frihet att tänka och lära/s/ ut att vilken idiot som helst skulle kunna extrapolera ett kulturpolitiskt manifest därutav. Att applåderas av alla!

För att återkomma till feminismen, så är den av global vikt och i behov av samling och uppror. Och när det gäller det västligt akademiska är hon på en sida anhängare till Julia Kristeva och tror på kvinnors sociala "mjukhet", och på en annan fast förnekare av könsidentiteter – liksom "pride" över dessa – överhuvudtaget.

Brøgger prisar "begäret som det ställe där människor inte kan komma underfund med vilka de är", och känner sig "attraherad av det könsligt tvetydiga, där en homosexuell man är förälskad i en heterosexuell kvinna, eller där en kvinnlig bög gifter sig med en lesbisk man. Här i huset är vi inte man och kvinna, utan kvan och minna".

Kanske har Suzanne Brøgger till råga på allt blivit kommunist, avslutar hon. I varje fall har rövarkapitalismen vid sidan av nationalismen i Brev till prinsen av Mogadonien en synnerligen skarp kritiker.

Tur för de svenskar som inte orkar läsa danska (byt för fasiken bara b, d och g mot p, t och k!) att översättaren Urban Andersson också har slipat sina glas­ ögon och vägrat ge upp för den populas som ju på ett djupare plan bara är offer för en ohelig allians mellan finanskapital och religion. Följt av beklagansvärd språkbehandling och allmänt risig samtalsförmåga.

Sätt nu bara på er ozelotpälsen och följ Suzanne i tassarna.