Ständigt dessa byxor. I tidningsreportagen om barnfattigdom nämns ofta att de inte får nya märkesjeans som sina klasskamrater. Jag har tänkt att avsaknaden av dyra blåjeans, i sig knappast ett tecken på ett torftigt liv, måste tjäna som symbol för något större: en västerländsk dröm om frihet och möjligheten att skapa sig ett bättre liv. Det är ingen slump att Nordkorea har förbjudit ordet jeans.

Även i Susanna Alakoskis dagbok Oktober i Fattig-Sverige – tankar om människosynen i dagens samhälle interfolierat med gamla anteckningar från socialtjänst, polis och sjukvård rörande familjen Alakoski – återkommer ett par byxor. De gula manchesterbrallorna med trasigt blixtlås som hon tvingades bära i alltför många år i barndomen. Som en gång fick henne hemskickad från ett födelsedagskalas med förklaringen att man var "en för mycket".

Men Alakoskis skildring beskriver långt mer än längtan efter Gul och blå-jeans. Hon gestaltar skammen och armodet på ett rakt, känsloladdat sätt. Misären med missbrukande, våldsamma och psykiskt instabila föräldrar är nästan ofattbar, även för den som läst hennes självbiografiskt inspirerade roman Svina­längorna. Vid ett tillfälle hittar hon en död fisk, som hon tar hem till sin hungriga familj och påstår att hon har fått av en fiskare. Den räcker till middag i två dagar.

Berättelserna om social utsatthet hittar vi i dag främst i litteraturen, som i Kristian LundbergsYarden och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland, och i filmen med Babak Najafis Sebbe och bioaktuella Äta sova dö av Gabriella Pichler.

När jag i somras läste Johanna Karlssons reportage på Sydsvenskans kultursidor om de vedervärdiga förhållanden svartjobbare kan leva under på hippa Möllevången i Malmö slog det mig hur sällsynta dessa rapporter är i en stor del av dagspressen. Saknas intresse, eller tid och kunskap att knyta de nödvändiga kontakterna?

Alakoski för intressanta resonemang kring de skilda drivkrafterna bakom socialpolitiken – den liberala som vill fostra och den socialdemokratiska drömmen om den "skötsamma arbetaren". Även om jag som Alakoski tror att klassresor har blivit svårare, inte minst på grund av skolans problem och de höga trösklarna på arbetsmarknaden, kan jag inte gå så långt som att säga att den "svenska människo­synen" är under nedmontering. Jag köper heller inte alla hennes analyser om den sociala exklusionens orsaker och lösningar. Det spelar mindre roll. Alakoskis dagbok var en örfil som jag tror att jag behövde.