Peter Cornell läser André Bretons Surrealismens manifest.
Det går inte att tänka bort surrealismen från historien, till nöds kubismen eller någon annan ism, men absolut inte surrealismen; precis som psykoanalysen genomsyrar den alldeles för mycket. Kanske för att surrealismen inte bara var en stil eller rörelse i konst och litteratur utan ett sätt att leva.
Allra bäst har den surrealistiska andan beskrivits av Luis Bunuel i boken Min sista suck. Surrealismen vände upp och ner på allting som togs för givet och heligt och inte för inte hette den första tidskriften Den surrealistiska revolutionen. Att vara surrealist krävde på sin tid ett stort mod - det är lätt att glömma i dag.
Och det går inte att tänka bort André Breton från surrealismen, han var ju rörelsens sol som allt kretsade kring, ibland en skoningslös sol. De tidigare översättningarna av hans manifest är svåra att få tag i och det lilla förlaget Sphinx har därför gett ut samlingsvolymen Surrealismens manifest, i översättning av Lars Fyhr, Elias Wraak, Bruno Jacobs och Mattias Forshage som skrivit ett längre och initierat efterord.
Översättning - ja, så långt det nu är möjligt, för Bretons prosa är notoriskt svår att överföra till svenska: vindlande, preciös, svårgripbar, retorisk - ett i Sverige främmande idiom (fast det satt spår i Mattias Forshages skrivsätt). Bretons manifest saknar helt de dadaistiska och futuristiska manifestens retoriska ironi. Självironi var inte hans grej.
Redan i sitt första manifest från 1924 formulerar Breton kärnan i den surrealistiska poetiken: bilden som ett oväntat möte mellan två verkligheter, och automatismen som vägen dit. Bretons bruksanvisning är mycket konkret: man slår sig ned i en skön fåtölj, försjunker i en total avslappning och efter en stund dyker det automatiskt upp besynnerliga ordsekvenser i medvetandet som man nedtecknar som en sekreterare. Och sim salabim: surrealistisk poesi!
Det andra manifestet är mer polemiskt med utfall mot Artaud, Masson, Bataille och franska kommunistpartiet. Samtidigt märker man en tydlig nyorientering mot ockultismens och alkemins drömlika symbolvärld. Där hittar man också de beryktade orden "Den enklaste surrealistiska handlingen är att med revolvrar i händerna gå ut på gatan och skjuta så mycket man kan in i folkmassan".
Surrealismen var från början en herrklubb. Men i dag lämnar den tydliga, om än oortodoxa spår i synnerhet bland kvinnliga konstnärers utforskning av kroppens och fetischernas mysterier.
