Aase Berg tackar för ett oväntat bidrag från en kulturmecenat.
De senaste åren har kulturarbetare förväntats bli entreprenörer. Därför slås jag av häpnad när en politiker som Håkan Juholt tydligen tycker att kulturen är viktig som den är, eller åtminstone har bestämt sig för att det är en vinnande strategi att låtsas att den är viktig.
Kan du börja med att avskaffa entreprenörshetsen, Håkan? Jag är en inåtvänd surkärring och jag tycker det är en personlighetstyp som borde ingå i mångfalden: vi som inte vill mingla på mässor och inte har minsta lust att, som det heter, "nätverka" (ursäkta, men jag känner mig så aggressivt alienerad att jag måste distansera mig med hjälp av citattecken).
Det största problemet med att vara tvångsentreprenörisk frilansare, vilket nästan alla kulturskribenter är, är pengabristen. Journalistförbundet tycker att jag är nåt som katten har släpat in. Jag står utanför trygghetssystemen, har ingen pension, får ingen sjukpenning för normala sjukdomar. Och betald semester, vad är det?
Men när jag tittar på Uppdrag Gransknings reportage om Fas 3 tänker jag på de stackars knegare som jobbar i skenbar trygghet på industrin eller bruket i 30 år och sen helt plötsligt dumpas för att nån kapitalist har fått en marknadsekonomisk nyck.
Vilket är värst - att som jag vara konstant medveten om sårbarheten på arbetsmarknaden eller att bli yrvaket överrumplad av den vid, låt oss säga, 55 års ålder?
En positiv effekt av osäkerheten i frilanseriet är dessutom att i stort sett vad som helst kan hända. De mest osannolika jobb kan dyka upp, och pengar kan komma när man minst anar det. Häromdagen anlände till exempel en check till Expressens kulturredaktion, ett stipendium till mig från en anonym läsare. Mitt besök på banken präglades av övertygelsen att nu åker jag dit för nåt slags bedrägeri, men pengarna fanns faktiskt på riktigt och en storartad god gärning knappades in på mitt miserabla minuskonto.
Jag tycker inte att vi ska ha tillbaka det gamla mecenatsystemet, och det är sorgligt att valet ska stå mellan denna uråldriga praktik och tanken att kultur ska omstajlas till business. Jag kräver i stället att det gemensamma samhället ska börja värdesätta och sörja för en kulturell tjänstesektor och en levande tankeförmåga.
Men i väntan på att Juholt ska visa mer verkstad än snack föredrar jag nog individuella hjälpinsatser framför en lynnig marknad baserad på hjärndöda försäljningssiffror. Vresig och långsam tankeverksamhet är ingen dunderhit i entreprenörsandans poängsystem.
Det ligger något oerhört vackert i att en privatperson skickar pengar till en kulturarbetare han eller hon tror på i stället för att, vad vet jag, köpa ett nytt hemmaspa. Själv kan jag bara ropa ett tack ut i tomma rymden. Bättre asocialpeppning finns inte! Tack Anonymus för hjälpinsatsen till surkärringens fortsatta tankeverksamhet!
