Kritiken av den latinamerikanska machismon är grundfast i Vargas Llosas verk. Nils Schwartz ifrågasätter förenklade politiska etiketteringar av Nobelpristagaren.
Det går två huvudstråk genom Mario Vargas Llosas författarskap som lite grovt kan kallas det politiska och det erotiska. Där spåren sammanfaller är angreppsmålet detsamma - den latinamerikanska machismon, denna självsmekande manlighetskult som är så nära lierad med fascismen, militarismen och våldet.
Redan genombrottsromanen Staden och hundarna (1962), som utspelar sig på en militärskola i Lima, är en uppgörelse med den förtryckande kultur som genomsyrar relationerna mellan de unga kadetterna. Och i Bockfesten (2000; på svenska 2002) tecknar han ett halvt dokumentärt porträtt av den latinamerikanska machomannens överkucku - den grymme och genomkorrumperade dominikanske diktatorn Trujillo, som mördade oppositionella och handplockade jungfrur för privatorgier i den utomäktenskapliga sängen.
Bockfesten är den av Vargas Llosas romaner jag främst skulle rekommendera till den som inte har läst något av honom förr. (Den som vill veta mera om det machismoarv som Trujillo lämnade efter sig kan komplettera med den dominikansk-amerikanske författaren Junot Diaz roman Oscar Waos korta förunderliga liv, på svenska 2008.)
Vargas Llosas andra stora politiska roman - närmast episk till formatet, är Kriget vid världens ände (1981, på svenska 1984) - där han skildrar en religiös upprorsrörelse i Brasilien vid förra sekelskiftet, en faktisk händelse som i efterhand fått smått mytiska dimensioner.
Längs det politiska spåret grupperar sig också Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (1984, på svenska 1987) och de kriminalromansartade Vem dödade Palomino Molero? (1986; på svenska 1989) och Döden i Anderna (1993; på svenska 1998). Dit hör också Vargas Llosas kanske mest komplexa roman Samtal i katedralen (1969; på svenska först 1994), där den peruanska samtiden återspeglas i dialogisk form.
Samtal i katedralen skrevs under den latinamerikanska boomens storhetsdagar på 60-talet, då berättartekniska experiment och magisk realism spreds över den litterära världen som ringar på vattnet, ångande av tropisk hetta och grönslemmig undervegetation. Vargas Llosas mest tidstypiska verk från boomens dagar är Det gröna huset (1965; på svenska 1979), vilken på typiskt latinamerikanskt maner har en bordell i centrum.
Det för oss osökt in på det andra huvudstråket i Vargas Llosas produktion - det erotiska. Där odlar han gärna sin lekfullhet, inte utan en viss liderlighet, som ibland skär sig mot hans skarpa kritik av machismon. Den delvis självbiografiska Tant Julia och författaren (1977, på svenska 1981) visar en humoristisk och ironisk sida hos författaren, som han sedan utvecklar i romaner som Till styvmoderns lov (1989; på svenska 1992), Don Rigobertos anteckningsböcker (1997; på svenska 2000)) och nu senast i Den stygga flickans rackartyg (2006; på svenska 2009).
Ärligt talat tycker jag inte att dessa utflykter till det fuktiga sänglinnets boudoirer når upp till Vargas Llosas övriga verk.
Kvinnor som av det behändiga formatet lockas att börja sin Vargas Llosa-läsning i någon av hans erotiska romaner, kan undra vad som egentligen försiggår i Svenska Akademien och vill kanske aldrig ta i någon mer roman av den satyrleende peruanen.
Då går de i så fall miste om den bokstavligen färgstarka romanen Paradiset finns runt hörnet (2003, på svenska 2007), där Vargas Llosa skildrar två 1800-talsutopister - den peruanskättade socialisten och feministen Flora Tristán och hennes dotterson Paul Gauguin, målaren som trodde sig kunna grunda ett individens fria rike i den polynesiska övärlden.
Man kan läsa den romanen i förlängningen av Vargas Llosas långsamma politiska vindkantring från babord till styrbord, kulminerande med hans kanditatur i det peruanska presidentvalet 1990, då han närmast framstod som konservativt liberal, en hållning som är djupt skeptisk mot alla utopiska fantasibyggen. Vilket inte hindrar honom från att skildra framför allt Flora Tristán med nog så sympatisk inlevelse.
Att Vargas Llosa har avlägsnat sig från sin tidigare vänsteruppfattning, innebär inte att han, som så många andra i samma färdriktning, har blivit reaktionär.
Kritiken av machismon, av de fascistoida underströmmarna i de latinamerikanska demokratierna och av det ständigt närvarande hotet från den inhemska militären ligger fast genom hela författarskapet.
Mannen som Vargas Llosa förlorade mot i det peruanska presidentvalet 1990, Alberto Fujimori, skulle ju för övrigt snart visa sig vara en synnerligen korrupt maktmissbrukare.
Men det var naturligtvis en litterär välsignelse att Vargas Llosa inte vann valet. Det skulle ha fått honom att likt Vaclav Havel tystna som författare. Under de 20 åren i sin spanska "exil" har Vargas Llosa skrivit sex romaner - den senaste El sueño del celta (Keltens dröm) kommer ut i november - och åtta ickefiktiva böcker samt ett stort antal artiklar i El País, några av dem publicerade på dessa sidor.
Författare bör nöja sig med att betrakta politiken utifrån.
