Kajsa Ekis Ekman har många fiender. I
Varat och varan radas de upp. Det är queer-teoretiker och postmoderna vänsterskribenter som forskar om prostitution. Det är liberala politiker, fackföreningar och feminister som tar ”horans” parti. Det är omoraliska filosofer och själviska homoaktivister som gör gemensam sak med föreningar för barnlösa par och ”livmodershallickar” i USA och Indien.
Dessa figurer kanske säger sig vilja nyansera prostitutionsfrågan och hjälpa barnlösa, men, menar Ekman, det handlar egentligen om kapitalistiska krafter som skapar falska, nyliberala ”berättelser” om sexsäljaren och surrogatmodern. Genom att beskriva kvinnorna som starka och självbestämmande rättfärdigas mäns utnyttjande av deras kön och livmödrar, anser hon. För sexsäljare lider av ”falskt medvetande” medan surrogatmödrar lider av skuld- och skamkänslor från incestövergrepp och misslyckade graviditeter. Alla befinner sig dessutom i underlägsna ekonomiska och geografiska positioner.
Ekmans huvudsakliga fiende är dock något annat. Genom att referera till Sokrates, Descartes och marxistiska reifikationsteorier från 1932, mixat med psykologisk jargong, förklaras att kapitalismen ”varufierar” människan, delar och splittrar hennes jag. Hon är inte längre ett varande, hon är en vara.
Att fokus för kritiken är arbete som har med kvinnors underliv att göra – och inte det som till exempel säljs i gruvor, på fotbollsplaner, modellagenturer eller universitet – beror på att sex och barnafödande är platser där kropp och själ bäst kan enas och helas. Som kontrast till dystopin för Ekman följaktligen vidare fabeln om matriarkatet, det som sägs ha försvunnit för 6 000 år sedan och där kvinnor var ”världens och himlens centrum” och sex och barnafödande något heligt.
Jag håller varken med om Ekmans verklighetsuppfattning eller hennes teser, men min främsta invändning är hur ohederligt underbyggd
Varat och varan är. Därför blir dess mottagande så intressant. Den har hyllats, betecknats som ”kristalliskt intelligent”, välgrundad och övertygande.
Det går att förstå om recensenterna inte reagerat på sakfelen och det selektiva käll- och forskningsurvalet. Är man inte insatt i fälten kan det vara svårt att bedöma. Referattekniken är dessutom minst sagt kreativ. Vad som är direkta citat och vad som är tendensiösa tolkningar är oklart. Inte ens sina egna citat håller Ekman reda på.
”Maria” som hon skrivit om i
Pockettidningen R säger en sak där och något annat i boken. Oberoende forskaren Laura Agustín påstås vara anställd i en lobbyorganisation, medan forskaren och öppet radi-kalfeministiska aktivisten Melissa Farley används okritiskt.
I tecknandet av historik, nätverk och resonemang fäster sig Ekman vid ovidkommande detaljer, missar stora händelser och hoppar mellan länder, tider och typer av källor. Hon hyllar 30 år gammal och hårt kritiserad svensk prostitutionsforskning och beskrivningen av surrogatmödrars villkor baseras på en 16 år gammal amerikansk wallraffartikel.
Åtminstone någon recensent borde dock frågat sig varför det egna materialet är så skralt, särskilt om Ekman verkligen ägnat två år att besöka föreningar för sexarbetare och fyra åt att undersöka surrogatfrågan.
Och fler borde ha testat att byta ut kritiken mot surrogatmödraskap med insemination och undrat varför vi har ett samhälle som tillåter män användas som ”avelstjurar”, varför lesbiska familjer får finnas när de kan sägas ”karaktäriseras av kravet” på en frånvarande far.
Eller varför man överhuvudtaget ska stödja föräldraskap genom skattefinansierad vård och service. Att få barn är ju ingen rättighet som Ekman skriver, det är ett ”begär”.
Kanske beror hyllningarna på den förföriska och igenkännande kraften i berättelsen som Ekman själv skapar, och då inte bara grundidén om ett oberoende ”jag” som kan och bör hållas intakt. Berättelsen om den traffickerade öststatskvinnan börjar bli uttjatad.
Här introduceras istället en fattig kvinna från Indien som inlåst på lägenhetshotell föder vita barn åt rika människor i väst. Det är nytt samtidigt som det slår an etnocentriska strängar – och politisk korrekthet kan mobiliseras.
Dessutom har lagstiftningen på dessa områden börjat ifrågasättas vilket föranleder förutsägbart och konservativt motstånd från vänster och höger. Men framförallt, att sympatisera med en ung kvinna med så många och mäktiga fiender är näst intill oemotståndligt.
Detta i sig gör kanske inget, men det är synd när en svart-vit debattbok hyllas unisont i en tid där nyanserade och kunskapsbaserade diskussioner verkligen behövs. Liksom åtminstone en gnutta av den kulturrelativism som Ekman så hätskt angriper.
Petra Östergren
kulturen@expressen.se
Fotnot. Petra Östergren är doktorand i socialantropologi, debattör och författare. Hennes senaste bok är
Berättelsen om Esmara.
