Malte Persson finner roande antika idrottsbeskrivningar hos Sture Linnér och Pindaros.
När Sture Linnér nyligen gick bort sörjdes han av många. Den kulturhistoriska verklista han hade bakom sig skulle ha imponerat även om han inte också tillbringat en stor del av sitt yrkesliv på chefspositioner inom näringslivet och FN. Han var en antikälskare som in i det sista förblev öppen för såväl gammalt som nytt som nya sätt att se på det gamla.
Därom vittnar det som blev både hans allra sista bok och den första boken på svenska om Pindaros – den grekiske poeten som för 2 500 år sedan besjöng idrottsvinnare på ett sätt som fortfarande håller deras rykte vid liv:
Sänd, o muser, en vind
av verser som bringar detta hus ära, ty när människor dör
bevarar sånger och ord deras sköna bragder.
Citatet är ur en likaledes nyutkommen volym med Ingvar Björkesons översättningar. Den innehåller de segerdikter som inte ingick i Olympiska och pythiska oden från häromåret, plus ett urval av det som i fragmentform bevarats av diktarens övriga produktion.
Linnér lägger, som den humanist han var, tonvikt vid Pindaros som existentiell diktare. Men inte mer än att han gör rum för åtskilligt annat – till exempel en utförlig och ofta roande beskrivning av idrotten under antiken. (”De avgörande skillnaderna mellan antikens längdhopp och nutidens är att man i forntiden använde hantlar, och att språnget skedde till flöjtmusik.”) Ibland blir hans många utvikningar dock mer associativa än sakliga, och då riskerar de att distrahera mer än de inspirerar.
Björkeson har å sin sida återigen gjort en stor insats som litteraturförmedlare: snart är det han som på gott och ont är antiken på svenska. Översättaren och introduktören framstår tillsammans som ett team: Björkeson den tyst arbetande långdistanslöparen, Linnér sportentusiasten eller tränaren som ivrigt både kommenterar och hejar på.
Pindaros brukar påminna sina idrottshjältar om att de trots allt bara är människor. Även Björkeson är en människa – vad än Linnérs och recensionscitatens reservationslösa panegyrik över hans tolkningar skulle kunna förleda en att tro. Något slags proportioner, tack!
Man kan tycka att Björkesons talang på det hela taget kommer bättre till sin rätt i det intima (Propertius, Petrarca) än i det sublima. Att hans vardagliga tonfall riskerar att göra det avlägsna och upphöjda bedrägligt bekant och jordnära. Och när han, som här, inte följer något versmått blir det ibland prosa av poesin.
Därmed inte sagt att det inte också finns ställen där Björkesons rakt-på-sak-metod gör ett mer slående resultat än vad någon annan förmodligen skulle ha gjort. När det till exempel – i en bild vars djärvhet andra kunde valt att dämpa – heter att ett brännoffer ”sparkar himlen med fettångande rök” framstår denna poesi som på en gång fascinerande arkaisk och modern.
Men den som vill försöka bilda sig en uppfattning om en så omtvistad poet som Pindaros bör nog läsa fler än en översättning och kommentar. Och för en överblick över Pindaros fortgående begrundan av människans villkor och lyckans flyktighet är Björkeson och Linnér hursomhelst inget dåligt ställe att börja.
