I morgon sänder SVT första avsnittet av Jonas Gardells Åh, Herregud!
Elisabeth Hjorth ser en hälsosam kontrast mot normalsoftad religions-tv.
Religions-tv brukar vara svårt på gränsen till outhärdligt. De softade studiomiljöerna, den softade musiken och de softade frågorna. Inkännandets terror. Kultur-tv:s ännu pinsammare lillebrorsa.
Åh herregud, tänker jag varje gång. Inser ni inte att ni befinner er vid tillvarons rand, att ni handhar de yttersta tingen? Förstår ni inte att den där platta ytan är motsatsen till allt det?
Tv som andligt medium framstår som djupt suspekt, eftersom chansen att något allvar skulle kunna passera genom allt arrangerat ljud och ljus är liten. Kameran verkar så deformerande på religiösa erfarenheter, jag skruvar mig i soffan. Bättre då när man skojar till det, som de där som storögt besökte olika religioner och sedan uppfann en egen variant. Eller tv-serien Ritualer (SVT söndagar) med den brittiske kyrkoherden Peter Owen Jones som testar olika religioners ritualer. Det är kul. Avsikten förstås begränsad till att underhålla.
Om avsikten är att kombinera ett skamlöst gapskratt med ett bottenlöst allvar kan det i Sveriges land inte finnas någon mer lämpad programledare än Jonas Gardell.
Åh Herregud! som ska sändas i åtta avsnitt framöver är en ”spaning efter Gud”.
Gardell går till botten med våra grumliga gudsföreställningar och han gör det som teolog, folkbildare, entertainer och evangelist.
Inspirerad av spanande föregångare som Karen Armstrong och Jack Miles berättar Gardell Guds utvecklingshistoria. Den hemmakäre pedagogen böjer sig under tv-mediets krav till den grad att han reser ut i Israels riktiga sandiga öken för att visa var allt började.
Men egentligen börjar allt i en villa i Enebyberg på 70-talet. Där Jonas befinner sig då, tillsammans med sin mamma och bilden av Gud som nästan sammanfaller med henne. För Gud är en förälder som älskar sitt barn vad som än händer. Men det är som sagt, och tyvärr, bara en början.
Utgångspunkten för Åh Herregud! är densamma som för Gardells böcker om Gud och Jesus – en mycket passionerad och ovanligt öppen kamp med Gud. Själv säger han att de teologiska och exegetiska studierna motiveras av en önskan att som vuxen ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Hur kan de gamla texterna vara så motsägelsefulla med stöd för både det finaste och det mest vidriga? Och hur kom det sig att så många rättskaffens människor ville förändra Jonas första bild av Gud?
Om man vet varifrån bitarna kommer är det lättare att se varför det inte går ihop, menar Gardell och redogör osentimentalt för de olika behov som format tidiga gudsföreställningar.
Och det är bara att erkänna, vissa saker gör sig bra i tv. Som att demonstrera seden att sluta överenskommelser genom att stycka ett djur med en broiler i tv-huset.
Eller som pastor Gardells renlighetsmottagning för menstruerande och psoriasisplågade. Det är helt enkelt bra religions-tv.
Jag har ändå några invändningar mot Gardells beskrivning av Guds utvecklingshistoria. Det är förstås sant att den kristna tron har använts både för att avskaffa slaveriet och förfölja oliktänkande. Men för att bli riktigt effektfulla, i tv och i Gardells argumentation, krävs att bilderna blir essentiella och lite orättvisa. Faktum är att synen på offerdöden ifrågasattes redan på 1000-talet.
Snarare än en rak utvecklingshistoria har det alltid varit en kamp om Gud, med Gud. Tvivlet finns där redan från början. Inte ens de första människorna fick ihop det.
En mer smärtsam fråga, som faktiskt inte behöver ha med Gud att göra, infinner sig också. Om det Jonas mamma sa är sant, att vi alla är bra precis som vi är (vilket jag också predikar för mina barn), hur kommer det sig då att världen är full av människobyggda helveten?
Det går inte ihop. Längre än så kommer jag inte. Från soffan stämmer jag in i Jonas Gardells trosbekännelse.
Det är mot bättre vetande, men det är ohjälpligt.
