Ta ett djupt andetag nu.
Det finns folk som säger att
Svenska Dagbladet inte kommer att fortsätta med sina understreckare.
Traditionen med en daglig akademisk essä – placerad ”under strecket” – är snart över.
Bland mediefolket viskas det om att det bara är början av en större nedmontering. Snart får de som håller sig med Svenskan tugga i sig samma trista medelklassgröt som
Dagens Nyheter bjuder på.
Vad är det då som lockat fram dessa illasinnade rykten?
För ett par veckor sedan slutade kulturchefen Carl Otto Werkelid eftersom han ansåg att det fanns ”dramatiska skillnader” i hur han och chefredaktör Lena K Samuelsson såg på kulturjournalistikens framtid (tre dagar senare offentliggjordes att Werkelid blir nytt kulturråd i London).
Då hade redan parhästen och författaren Steve Sem-Sandberg lojalt hoppat av jobbet som debattredaktör på
SvD Kultur i sympati.
– Jag vill inte vara med och administrera det jag tycker är ytlighet och fördumning. Kulturens material är på väg åt det hållet, motiverade Steve Sem-Sandberg sitt avhopp.
Om man frågar runt lite om läget på tidningen i allmänhet och kulturen i synnerhet återkommer det mystiska kodnamnet ”K3” ideligen. K står för kultur, 3:an för att det är tredje gången man ser över kulturen efter övergången till tabloid.
Dessutom har projektledaren Ann Axelsson i en presentation anspelat på berget K2, känt för att vara extremt tufft och livsfarligt att bestiga.
Ann Axelsson är även editionschef på kulturen och har enligt redaktionsskvallret mandat från chefredaktör Lena K Samuelsson att ”göra som hon vill”. I interntidningen
Tidspressen har Axelsson enligt uppgift också slagit kulturfarbröderna på fingrarna genom att ”skapa klarhet internt” om vem som bestämmer.
Ann Axelsson svarar diplomatiskt och via mejl på mina frågor.
– Projektgruppen där även Carl Otto Werkelid har deltagit, har lämnat ett förslag till redaktionsledningen och ytterst beslutar chefredaktören vad som ska genomföras. Sån är gången och jag har förstås aldrig slagit fast nåt annat. Carl Otto har också suttit med i redaktionsledningen under denna tid.
Om hur innehållet kan förändras säger hon:
– Vi har i projektet bland annat föreslagit större flexibilitet på vårt litteraturuppslag, att vi ska bli tydligare i vår värdering av det materialet, att ge kulturdebatten mer utrymme och att kunna ha längre recensioner även i veckorna.
Hon tillägger att delar av K3 redan finns i produktion (en organisationsförändring), andra delar får ligga i träda tills ny kulturchef tillträder.
När jag når Steve Sem-Sandberg konstaterar han att det verkar florera rykten om
Svenskan som inte är sanna. Som att man i framtiden skulle bli ”ett slags
Metro med vidhängande understreckare”.
Han konstaterar att konkurrensen inom medierna gör en förändring oundviklig. Att profilerade kändistyckare får en större bildbyline än plats att skriva på är ett tidens tecken.
Ur hans perspektiv har kulturmaterialet påverkats i negativ riktning på senare tid. Ska det han varit med och byggt upp rivas ner får någon annan ta över.
– Jag har känt det som min intellektuella skyldighet att slåss för det fördjupande materialet, säger han allvarligt.
Ann Axelsson verkar inte lika oroad.
– Jag kan inte se hur mer kulturdebatt, längre recensioner, mer flexibilitet skulle bidra till ytlighet och fördumning. Tidningens ledning är övertygad om att
Svenska Dagbladets kulturbevakning även framöver ska stå för fördjupning och kvalitet, präglat av kunskap och eftertanke.
Det finns en och annan gammal uv på
Svenskan som inte tycker att det var bättre förr. Clemens Poellinger sitter med i K3-utredningen och dementerar bestämt att Ann Axelsson ska ”ändra ideologisk inriktning” på
Svenska Dagbladet. Men han har hört ropen på vargen förr, när Peter Luthersson slutade som kulturchef lät det likadant.
– Med facit i hand kan man konstatera att kulturen aldrig haft så stor plats som i dag, säger Clemens Poellinger och tillägger att Steve Sem-Sandberg jobbat halvtid och varit borta i långa perioder.
Poellinger konstaterar även att svartmålning av framtiden är en av ”kulturjournalistikens huvudfåror” ända sedan Osvald Spengler förutspådde västerlandets undergång 1918.
Han menar att K3 ska ses som en ”försiktig kalibrering” av materialet. En liten putsning bara.
Att understreckaren skulle hänga löst är rent nys.
– Absolut inte! Det är ju ett av Svenskans mest genomarbetade varumärken. Det vore som om
Expressen skulle göra sig av med getingen.
En av Svenska Dagbladets kulturbilagas mest profilerade skribenter är Londonbaserade Andres Lokko. Han påpekar att han faktiskt aldrig skriver ”på kulturen” – utan ”på nöjet” (det är milsvid skillnad internt).
Lokko tycker att
Svenskans problem inte handlar om sidorna fylls av hög-, låg-, fin- eller fulkultur. I stället handlar det om brist på relevans och modernitet.
– Poängen är inte att ställa litauisk poesi mot
Big Brother. Grejen är snarare avsaknaden av en helhetssträvan mot modernitet, säger Andres Lokko.
Fast han förstår att medelålders män kämpar med näbbar och klor för sin status när de inser att de själva börjar betraktas som passé. Han misstänker att kulturpatriarkerna närmast känner sig impotenta om de berövas sin tjusiga position.
Andres Lokko minns själv hur svårt det var att släppa taget om den egna tidskriften
Pop efter åtta år.
– Vi kom till ett läge där vi antingen bytte hela redaktionen, inklusive oss själva – eller la ner tidskriften. Man måste våga ta ett steg i sidled. För modernitetens skull.
Han hoppas att den Fina Kulturens tuppfäktning med universitetspoäng till slut ändå landar i att man gör en mer modern kultursida.
Han vill ”Martin Luther-spika upp” budskapet att föryngring och fördumning faktiskt inte alltid är samma sak.
– Hur man definierar modernitet förändras givetvis hela tiden. Men modern betyder verkligen inte samma sak som hipp eller trendig, säger han och tillägger:
– Jag tycker att man gott och väl kan bråka i flera år om vad som är modernt!
Johan Såthe
kulturen@expressen.se
