Johan Hilton hyllar Morrissey på 50-årsdagen.
Amerikansk militär sägs ha försökt utveckla en bomb som gör fienden till bögar. De kunde lika gärna ha skickat iväg dem till en Morrissey-konsert.
I ett 2000-tal där patriarkal homosocialitet förärats med förskönande epitet som ”bromance” går Mozzerpubliken alltid längre i samkönade ömhetsbetygelser än att dela ut den symboliska dunken i ryggen på polaren.
På Morrisseys Lisebergskonsert 1997 vrålade en känd författare ”Moz – I love you! I fucking love you, Moz!” med den där desperata fylleglansen i ögonen som annars brukar vara förbehållen folk som gräver i krogarnas fyndlådor klockan kvart i tre på natten.
På en annan konsert ett par år senare såg jag en av landets främsta filmregissörer kasta sig över de stackars trasor som återstod av ikonens, till publiken utslängda, t-shirt och bokstavligen försvara dem med sitt liv. Som gällde det någon medeltida jungfrus heder.
För att inte tala om de oräkneliga buffliga popjournalister som, i krönikor och recensioner, bekänt att om de var tvungna att ligga med en man någon gång i sitt liv vore den mannen dagens 50-årsjubilar Steven Patrick Morrissey. Inte helt utan ett förhoppningsfullt darr i kritikerrösten.
För en gammal popbög som jag – som i tonåren speglade min egen utkomstvånda i ”The boy with the thorn in his side” och hånglade med min första kille till rena rama gay pride-låten ”Hand in glove” – har det alltid varit rätt egendomligt att se tuffa, straighta och ofta vardagshomofoba killar kröka rygg framför den litterärt aristokratiske puggan från Manchester.
Särskilt som de gravt Wilde-, Genet- och Pasoliniinspirerade texterna ofta anspelar på en subversiv och kollektivt homofil erfarenhet.
I ”Piccadilly palare” sjunger Morrissey till exempel om ”a silly slang between me and the boys in our gang”, men utvecklar aldrig att palaren, eller polarin, var ett hemligt lingua franca-språk mellan pissoarraggande Londonbögar på 50-talet. ”The last of the famous international playboys” – mig veterligen den enda Morrisseylåt som hamnat på en Absolute music-samling – kretsar kring de legendariska tillika homosexuella gangstertvillingarna Ronnie och Reggie Kray. ”Billy Budd” har hämtat såväl titel som tematik från Herman Melvilles sirliga bögtragedi i matrosmiljö.
Och så de ständigt duggande uppgörelserna med skammen över den egna begärsriktningen i låtar som ”I have forgiven Jesus” parad med utkomsteuforin i ”Alma matters”.
Ändå är det svårt att tänka sig något mer kompakt heterosexuellt än ett gäng brylcremestylade teddyboys som enas över sin kärlek till Mozzer.
Det skulle vara att hinka starköl till låtar av den betydligt mer straighta Ulf Lundell.
Morrissey erbjuder dock ett slags de maskulina kravens frizon, den vuxne mannens mammafamn.
I poppoetens texter och musik får heterograbbar som annars aldrig gråter darra på underläppen till sånger om djur som förs till slakt (”Meat is murder”, ”Yes I am blind”), hänfalla åt patetisk självömkan (”I’ve changed my plea to guilty”, ”I am hated for loving”) och tråna fjortismässigt över någon som ändå inte är intresserad (”The more you ignore me, the closer I get”, ”Unloveable”).
En hjärtnupenhet och potentiell fjollighet som i nästa ögonblick stagas upp av skenbart traditionell machoromantik – ”The first of the gang to die”, ”Boxers” – som snyggt balanserar på gränsen mellan erotiserande och patriarkalt bekräftande.
Det är bara att gratulera good old Mozzer.
Såväl på bemärkelsedagen som till att ha synliggjort samkönat begär i snart 30 år så diskret utan att heterofilerna inte ens märkt det.
